Vilse i London

Förra helgen åkte jag och Tommy till London. Vi fick ju inga biljetter till Metallica i Stockholm, men väl till London.
Vi anlände mitt på fredagen till Paddington Station och hittade med hjälp av karta till hotellet. På hotellet berättade de att de hade vattenläckor och därför bokat in oss på ett annat hotell i närheten. Vi blev placerade i taxi och kördes iväg. Det visade sig vara ett lägenhetshotell och jag ska erkänna att jag kände mig väldigt skeptisk. I receptionen satt en ung kille och han sa att lägenheten låg i källaren. Vi packade in oss i hissen och upptäckte att enligt tavlan i hissen låg lägenheten på fjärde våningen. Inte! Och inte heller i källaren. Vi åkte upp till översta våningen och letade igenom våning för våning tills vi kunde konstatera att den inte fanns på någon våning alls! Vi återvände till receptionen och fick återigen veta att den låg i källaren.
- Nej, sa vi, vi har kollat alla våningar.
- Jo, sa killen. Och kom sedan på att den låg bakom receptionen!
Väl inne i lägenheten upptäckte vi att den var jättefin, ny renoverad med stort badrum och fullt utrustat kök! 

     

Fredagkvällen tillbringade vi mitt i stan vid Picadilly och vi hann också med ett besök på Hamleys (världens största leksaksvaruhus), där vi köpte presenter till Sandra.
På lördagen bestämde vi oss för att åka till Notting Hill, som faktiskt bara låg en station bort. Vi tänkte besöka stadsdelen som blivit otroligt populär sedan filmen med samma namn och Portobello Marknad.

Snacka om turistfälla! Och stackars, stackars människor som bor längs gatan. Tusentals, säker tio tustentals under en hel dag, människor som går längs gatan, fotar sig utanför husdörrarna och trängs så mycket att bilar inte tar sig fram! Vi åkte raskt därifrån till Oxford Street och trängdes bland människor där istället.

På kvällen var det äntligen dags för konserten. Smart nog hade man bestämt just den här helgen att stänga ner tunnelbanelinjen Jubilee, den enda som går till O2 Arena. Vi tog tunnelbanan till Tower Hill och därifrån taxi istället.
O2 är en helt otrolig arena. Jag och Sandra var där i somras när vi gick på utställning om Tutankamon. Det är som en stad i staden. Fullt med restauranger, utställningar, konsertarena, pubar, affärer m.m. Själva konsertarenan fyllde enligt uppgifterna ca 65 000 människor och när konserten väl startade var det faktiskt proppfullt!

     

Tyvärr blev inte konserten det vi hoppats på. Två idioter bestämde sig för att, trots sittplatserna, stå upp under hela konserten vilket gjorde att vi nästan inte såg något alls. Värst var det för det paret som satt i raden framför oss. Kan inte vara kul att sitta och titta in i någons bak en hel konsert! Lite besvikna var vi också då de i princip inte spelade någon äldre låt alls. Jag hade så sett fram emot Nothing Else Matters, men det spelades bara halvvägs innan de gick över till en annan låt. Mest spelades låtar från nya skivan, en skiva vi knappt lyssnat på. 

Efter konserten ställde vi oss i taxikön för att åka tillbaka till Tower Hill och sedan ta tunnelbanan. 65 000 människor som skulle hem innebar trängsel och många människor. De flesta tog buss, men att stå i taxikön tog ändå en timme! Och nu börjar det som jag alltid har sagt – när familjen Zetterman (och/eller Aronsson) är på resande fot kan ALLT hända! Vi tog taxin till Tower Hill, hittade rätt plattform och hoppade på första tåget som kom. Utan att titta efter vilket det var. Vi var trötta och mycket kalla och det tog ett bra tag innan vi upptäckte att vi satt på fel tåg. Dessutom ett tåg som var på väg ut från London. Vid nästa station hoppade vi av, gick mot andra perongen för att ta oss tillbaka mot London och möttes av en konduktör som sa att alla tåg slutat gå för kvällen! Men, om vi skyndade oss kunde vi hinna med buss 25 till en annan station och hinna med sista tåget därifrån. Det var tajt, bara 10 minuter kvar, men vi skulle kunna hinna!

Givetvis hann vi inte! När vi kom upp på gatan kom buss 25 från båda hållen. Men vilket håll skulle vi åt? Så vi missade båda. Vi stod, mitt i natten, i någon förort, någonstans utanför London, utan människor att fråga och med ALLT stängt. Vi stannade en buss som kom, men den visade sig gå åt fel håll. Vi försökte stoppa lediga taxibilar, men alla bara åkte förbi. Vi frös som hundar och började smått desperata att fundera på om vi skulle ringa polisen. Då, äntligen, stannade en ledig taxi. Han fick köra oss över hela London till närmaste tunnelbanestation från lägenheten. För vi kom  ju givetvis inte ihåg vad gatan hette, där lägenheten låg. Vi kom fram kl.03 på natten. Och kom på att vi också skulle ställa fram klockan. Den var alltså 04 på morgonen!

Vi åkte hem på söndag morgon och fick veta att vi blivit ”uppgraderade” till första klass! Tack snälla Brittish Airways! Så där satt vi i första klass och åt en rejäl frukost och smuttade på champagne och bara mös. Fast inte jag då. Jag drack min champagne och somnade. Sov som en stock tills vi landade. Men det var jättemysigt att avsluta resan på det sättet!