När slutar man att sakna?

Vi ska få en ny familjemedlem. En ny valp att älska, föra in i vår familj och någon att hoppas på.
Vi har kommit till en punkt där vi kan prata om Kim, Japp, Samba och Pluto med skratt om deras upptåg och händelser som vi minns, som ett ljust minne. Och saknad. Men när det gäller vår älskade Time, så har hon suddats ut till någon vi inte ens pratar om.

Jag vet att både jag och Tommy värderar tiden tillsammans med Time som något mycket värdefullt. Hon var den som uppfyllde alla de önskningar och drömmar vi båda hade. Om en framtid och om hur allt skulle bli. Men nu är hon inte ens en del av våra minnen. Det är så sällan vi pratar om Time. Och ändå var hon så närvarande när hon levde. Alltid så full av kärlek och en vilja att vara till lags. På något sätt har hon blivit som ett svart hål, någon vi alla saknar men inte pratar om. Någon som finns närvarande i allt vi gör och allt vi tänker, men som inte kommer upp till ytan och får ta någon plats. Hur kommer det sig?

Hur kan vi prata om hennes föräldrar och farföräldrar med glädje, men glömma bort att prata om Time? Är det så att efter över två år är fortfarande saknaden efter Time så stor att den inte går att prata om? Jag tror att det är så! Vi försöker så hårt att gå vidare med vårt liv och vårt hundliv, men vi förtränger att sakna den som betydde så mycket för oss. Den som gav oss så mycket.

Vi ska få en ny familjemedlem! En liten ny valp att älska, att föra in i vår familj och att hoppas på. Vi vet att hon, trots sitt släktskap med Time, inte kommer att kunna ta hennes plats. Men hon kan ge oss en framtid! Och kanske, någon gång i framtiden, en möjlighet att prata om Time med skratt och glädje!

  

(Sandra och Time bara en månad innan hon gick bort)