Inflyttning a la Aronsson

Efter att ha sovit på mormors vardagsrumssoffa i fyra månader blev det äntligen dags att flytta in i min övernattningslägenhet. Själva inflyttningen ägde rum precis samtidigt som mina föräldrar var i Skellefteå, vilket passade ganska bra. Hjälp med inflyttningen. Allt var perfekt uttänkt, min bil lastades full med allt som skulle tas från Umeå och på Mio i Skellefteå väntade matbord, stolar och bäddsoffa. Samt släpvagn. 

På eftermiddagen åkte vi till Mio och sedan begav vi oss till lägenheten. Vi började med att gå in och bara titta. Och jag öppnade fönstret för att vädra ut lite. Vilket var en sanslös tur! För nu började det som alltid händer mig. Vi gick ut för att börja packa in och hör hur ytterdörren slår igen. Och den gick i lås.

”Var har du nycklarna”, frågade pappa.
”I min jackficka”, svarade jag. ”Och jackan ligger i lägenheten”.
”Har du numret till hyresvärden”, frågade pappa.
”Ja”, svarade jag. ”I min mobil. Och den ligger i jackan”. 

Jag och mamma kom ihåg att fönstret var öppet. Som tur var ska jag bo på nedervåningen. Vi började titta oss omkring efter något att klättra på för att ta oss in genom fönstret. På ett granngarage hängde flera stegar. Mamma knackade på hos ägaren och en äldre kvinna öppnade. Hon var lite tveksam, men sa till sist att det gick bra att låna en stege. Vi hade precis lagt vantarna på stegen när hennes man dök upp.

”Det där är mina stegar”, sa han.
”Ja, din fru lovade att det gick bra att låna en stege en kort stund”, svarade mamma.
”Det är MINA stegar, inte min frus”, sa han.
”Jaha”, svarade mamma, ”men det visste inte vi. Går det bra att vi lånar en stege en kort stund?”

Efter att ha förklarat varför vi behövde låna en stege fick vi äntligen med oss den. Mamma blev den som fick klättra in genom fönstret medan jag höll stegen. Min mobil låg ju i jackfickan, jag har en ursäkt, men att pappa inte kom sig för att ta kort är svårare att bortförklara. Jag tror att han skrattade för mycket!