Jag är en jävla F*tta!

I fredags arbetade jag från kontoret i Umeå. Jag har fått utpekat vilka parkeringsplatser som är våra, så där parkerade jag min bil. Efter en timme ringer en mycket upprörd och otrevlig kvinna som säger att jag står på hennes parkeringsplats. 

När jag kommer ut och kör undan min bil förstår jag direkt vem det var som ringt. Hon kom körande mot mig och om blickar kunde döda hade jag varit stendöd nu. Jag parkerade på en annan plats och gick henne till mötes och bad om ursäkt för att jag ställt mig fel. Och då börjar hon att skrika och svära och kallar mig för jävla f*tta. Det var så absurt att jag inte ens blev förbannad. Istället trodde jag att jag skulle börja asgarva. Så sjukt var det. Hon skriker och gormar så folk stannar till på trottoaren för att se vad det är som händer. Det enda jag kom mig för var att säga att jag tyckte att hon skulle söka hjälp. Sedan gick jag.

Jag kan förstå att man blir irriterad om någon ställt sig på ens parkeringsplats. Men jag kan inte förstå hur en kvinna i 50-55 års ålder kan bete sig på det sättet. Och faktum är att i mitt vuxna liv har jag bara blivit utskälld på det sättet, med svärord eller kallad fula ord, fyra gånger. Någonsin. Och alla fyra gångerna har varit det senaste året och här i Umeå. 

Första gången var dagen vi flyttade in i Umeå. Timmergubben som kom farande och gallskrek och svor för att vi stod med bilen på vägen vid huset. Samma dag blev jag utskälld av en kvinnlig busschaufför när jag skulle köra in till hotellets garage. Trots att det var tydligt skyltat att hotellgäster fick köra på bussgatan för att ta sig dit. Samma vecka blev jag trakasserad av en blådåre till bilist. Jag stod i rondellen vid Ersboda och valde att inte kasta mig ut framför en långtradare som kom genom rondellen. Gubben, ca 60 år, i bilen blev fullständigt galen och körde efter mig ända till nästa rondell samtidigt som han tutade hela tiden och räckte långfinger. För att jag inte kastade mig ut framför långtradaren. Och nu den fullständigt rabiata kvinnan på parkeringen.

Jag kan lätt säga att de första tre upplevelserna definitivt färgat både min och Tommys syn på Umeå. Nu i fredags ryckte vi bara på axlarna och sa ”blir man förvånad?”. Och tyvärr blir vi inte det längre.