I den lilla 50-tals staden Pleasentvill har mörkret lagt sig. Det är ett fruktansvärt väder ute, det blixtrar och dundrar och blixtrarna får husen i staden att lysa upp i mörkret. Familjen Smith har samlats i vardagsrummet för att titta på den senaste cowboyfilmen. Pappa och de två döttrarna sitter tätt ihop i soffan. Mamma borstar tänderna samtidigt som hon sneglar mot TV:n. Plötsligt slutar mammas eltandborste att fungera. Men, vad gör väl det? Inget kan störa den perfekta och lyckliga familjen. Mamma rycker på axlarna och slänger tandborsten i sopkorgen. Och nu börjar något att hända. Det ryker ur sopkorgen, något rör på sig. Och plötsligt sker något som får hela Pleasentville att i panik lämna sina hem…

 

I mitten av november kommer Batteriinsamlingens nya reklamfilm att göra premiär på bio och i TV över hela landet. I helgen var jag tillsammans med produktionsbyrån i Rumänien för att spela in filmen. Det här kommer att bli en kanonfilm, en film som verkligen kommer att sticka ut!

Inspelningen var jättekul, vi hade genom castings fått tag på fyra otroligt duktiga skådespelare som levererade och levererade under hela inspelningen. Och inspelningen pågick i 23 timmar i sträck. Några mil utanför Bukarest finns ett stort inhängnat område med studios, kulisser och uppbyggda hus och gator. Där höll vi till. Vi spelade in inne i studion på dagtid och ute vid ”vårt” hus på kvällen och natten. En jobbig helg, då vi inte sov speciellt mycket, men oj så rolig!

Den här veckan sitter jag i Umeå och jobbar då Tommy jobbar i Åre hela veckan. På torsdag åker jag och Sandra till Stockholm för att få en första titta på den grovklippta filmen. Jag kan knappt vänta, att få se den färdiga filmen känns så kul!

Annonser

Vi fick ingen biljett…

200000001025 17, 2008

I två timmar har jag suttit i kö för att ta mig in på Ticnets hemsida för att köpa biljetter till Metallicas konsert i globen. När det äntligen var min tur kunde jag bara konstatera att ALLA biljetterna var slut! Runt om på nätet går det nu att köpa biljetter som är upp till 5 gånger så dyra. Det tänker vi inte betala, så tyvärr blir det ingen konsert för oss! Snyft!

Och var är jag idag?

200000001023 17, 2008

Alla mina resor mellan Umeå, Östersund och Stockholm börjar bli minst sagt förvirrande! Allt oftare vaknar jag och vet inte var jag är.

Senast det hände var någon gång under natten mot lördag. Jag vaknade till halvt om halvt sovande och kom på att jag höll på att missa flyget. Jag sträckte ut handen, klappade till Tommy på huvudet och konstaterade att jag var i Umeå och inte skulle med något flyg. En stund senare vaknade jag till igen med samma känsla av att vara på väg att missa flyget igen. Smällde till Tommy i huvudet och somnade nöjt om när jag återigen förstod att jag var i Umeå.

Den senaste tiden har verkligen varit ett flackande hit och dit. Förra veckan var jag måndag och tisdag i Stockholm, onsdag och torsdag i Östersund och fredag i Stockholm igen, med flyg hem till Umeå under kvällen. Den här veckan är lika förvirrande. Måndag i Umeå, tisdag och onsdag i Östersund, torsdag i Stockholm, fredag till söndag i Bukarest, men hemresa till Umeå under söndag kväll.

Därför har jag utvecklat ett system för att veta var jag är när jag vaknar på morgonen. Om jag vaknar i en bäddsoffa som är så sliten att varje fjäder känns och det inte går att vända sig utan att glida mot mitten av madrassen, då är jag i Östersund. Om jag vaknar i ett rum där ljuset är tänt då är jag på ett hotellrum någonstans i Stockholm (jag lämnar alltid tänt på toaletten med dörren lite öppen. Alla hotellrum är ju möblerade olika och jag har ingen lust att snubbla över möbler i mörkret) . Men jag vet ju att jag är i Stockholm i alla fall, även om jag inte vet den exakta platsen alla gånger. Och om jag sträcker ut handen till höger och råkar smälla till Tommy i huvudet så vet jag att jag är i Umeå.

Smart tycker jag, mindre smart tycker Tommy som börjar ifrågasätta att bli smälld i huvudet lite då och då på nätterna!

Jag är pinsammast i Sverige!

130000001004 17, 2008

Jag har en helt otrolig förmåga att ställa till med saker och ting! Det är inget som är meningen, det bara blir så. Tänk Basil och Fawlty Towers så har ni mig! Nu sitter jag här på ett hotellrum i Stockholm och trots att det har gått en hel dag, blir jag fortfarande röd om kinderna när jag tänker på det som hände i morse…

I morse tog jag flyget från Umeå till Stockholm. Jag har alltid fått väldigt ont i öronen när jag flyger, speciellt vid landning, så sedan några år tillbaka använder jag alltid sk. Ear Planes. Det är en slags gummipropp som man stoppar in i öronen för att tryckutjämna. De kan vara ganska svåra att få in ibland, speciellt jag som har så trånga hörselgångar att jag måste använda en storlek för barn, så i morse tog jag i och verkligen TRYCKTE in propparna. Och kände på en gång att det här blev för mycket!

Lite diskret försökte jag få tag på proppen i högra örat, jag menar vem vill bli sedd sitta och peta sig i örat?! Och upptäckte att den proppen hade ju verkligen farit in i örat. Gick inte ens att få ett grepp om. Dessutom hade den åkt lite på sniskan. För den som inte har använt sådana här proppar kan jag berätta att de längst ut, delen som förs in i örat, har som en korkskruv som ska göra att de sitter på plats och sitter så tajt att inte luft kommer in. Och tajt satt den!

När vi landade tog jag ur proppen på vänster sida, inga problem, men på höger sida satt den fortfarande fast. Halvt panikslagen kom jag på att jag i neccesären har en pincett, så jag hämtade bagaget och begav mig till toaletten på Arlanda. Fast, hur sjutton kommer man åt att se hur man hanterar pincetten på sig själv? Inte ens spegel hjälpte. Ju mer jag försökte, desto längre in åkte proppen. Nu hade jag nästan panik och insåg att den här skulle jag inte få ut själv. Så, vilka val fanns? Tillbringa två dagar i Stockholm med en plastpropp i örat, åka till akuten i Stockholm med följd att antagligen missa dagens möten, eller be någon på Arlanda om hjälp?

Jag gick till informationen vid bagagebanden och frågade om det fanns läkare eller sjuksköterska på flygplatsen. Vad gäller det? frågade hon i informationen. Tja, vad säger man? Pinsamt som jag tyckte att det var och fullt med folk runt omkring förklarade jag att det ville jag ta med läkaren/sjuksköterskan. Vad jag inte visste var att om man inte berättar vad det gäller, så ringer de ett akutlarm…

Först dök en säkerhetsvakt upp. Han tittade på mig som för att utröna om jag var sjuk eller bara psykiskt sjuk. Vill du sitta ned? Klarar du av att stå upp? frågade han. Nej, så allvarligt var det ju inte, så jag stod kvar med säkerhetsvakten brevid mig. Och några minuter senare kommer inte mindre än TRE läkare/sjukskötare svichande på elcyklar.  Allt blir helt plötsligt ÄNNU pinsammare. Folk runt omkring tittar och viskar och därför ber jag den förste att få gå till något rum bakanför. Det gör vi och jag förklarar mitt ärende – jag har en plastpropp i örat som inte går att få ut! Med följer säkerhetsvakten som tar post utanför dörren, vem vet vilken galning jag är?

Med hjälp av en tång, en sådan där som man använder om något barn stoppat upp något i näsan (eller varför inte örat) fick de äntligen ut öronproppen! Vid det laget var mitt öra rött, svällt och blödde lite från mina försök med pincetten. Personalen var verkligen professionella, men jag kan tänka mig asgarvet när jag gått därifrån!

Så nu sitter jag här och tycker fortfarande att det är lika pinsamt och genant som i morse. Försökte få lite tröst av Tommy som bara skrattade och skickade ett SMS med texten ”Man ska inte pilla in saker i örat”. Jag har därför högtidligt utsett mig själv till Sveriges pinsammaste människa, det är i alla fall så det känns!

Slå det här den som kan!!!!