Är 10 år slutet?

220000001110 17, 2008

I helgen fyllde Gimmie 10 år. För en Golden retriever är 10 år en hög ålder. Det fick mig att tänka på 2006 när vi förlorade både Japp, Samba och Pluto. När jag i sorgen efter våra älskade hundar bad Gimmie att inte dö inom en närstående tid, tyckte jag att hon nickade mot mig, hon skulle inte försvinna ifrån oss. 

Nu är hon 10 år och tanken på att vi snart kommer att förlora henne gör ont. Gimmie är inte från vår första kull, det var Tramsi, men det känns som att hon ALLTID har funnits hos oss. Hon är den första från Sambas och Plutos kull. Gimmie är den som alltid funnits i vår familj och som alltid har uppfostrat alla våra kullar. Bara tanken att hon snart kommer att kila vidare till de ”sälla jaktmarkerna” gör ont.

Gimmie hamnade ”mellan stolarna”. Hon var vår unghund när Sandra föddes, vilket gjorde att vi inte hann med henne som vi velat. Jaktträningen blev lidande. Gimmie älskar att apportera vilt, men ABSOLUT inte dummies, vilket har försvårat vårt arbete med henne.

Gimmie är tjurig. Ibland när hon är ute på gården ser hon ut precis som Pluto gjorde. En glad, lycklig hund som är villig att tillmötesgå varje önskan hos oss. Ibland, framför allt när hon vänder huvudet på sned, ser hon ut precis om Samba. Envis och medveten om sin ställning i familjen som den äldste och mest erfarne.

Härom veckan blev Gimmie och jag osams. Jag kommer inte ens ihåg exakt vad det gällde. Jag blev arg och ville att Gimmie skulle lägga sig på en specifik plats i rummet. Det tog säkert 10 minuter innan hon gjorde som jag ville. Men en förnärmad blick lade hon sig där jag pekade och jag hade vunnit kampen oss emellan. Men oj vad hon var sur. Det tog säkert två dagar innan hon överhuvudtaget tittade på mig som vanligt.

Och nu har hon fyllt 10 år. Är det här slutet? Vad händer när Gimmie går bort? När Samba och Pluto togs ifrån oss var Gimmie den som höll oss uppe. Att vi hade något, förutom minnet, kvar efter dem. Jag tittar på Gimmie och är tacksam för den tid vi har haft tillsammans, samtidigt som jag börjar bli rädd för att tiden håller på att rinna ut.

Annonser

Finns det telefonlinjer i Sibirien?

190000001128 17, 2008

Det är mycket som blir annorlunda när man flyttar. En sak som vi tänkt på mycket är att det helt plötsligt upphör att ringa i telefonen. Från att ha fått mängder med samtal varje dag, ibland så många att vi haft lust att dra ur telefonjacket, till – ingenting!

Hur kommer det sig? Har vi flyttat till Sibirien? Fungerar verkligen telefonlinjerna? Eller har de rostat sönder?

Nja, fungerar gör de ju faktiskt. Det ringer försäljare, fast dom vill man ju bara bli av med. Våra föräldrar ringer, fast dom bollar vi snabbt över till Sandra. Och det ringer kompisar till Sandra, fast dom vill ju inte prata med oss. Faktum är att när det äntligen ringer hemma hos oss då RUSAR Sandra mot telefonen och skriker ”Jag svarar, det är ändå till mig!” Och det är det ju!

Så hör av er! Ring och berätta hur det går med era hundar eller bara livet i övrigt. Det är trevlig med mail, men ännu trevligare att få prata en stund! Och framför allt när det är så tyst i telefonen att vi tror att vi hamnat i Sibirien och inte Umeå (bara 40 mil bort).

PS. Om ni undrar över vårt nya telefonnummer, så ber vi om ursäkt. Igen! Vi HAR verkligen fyllt i alla flyttkort, det är bara det att vi glömt att posta dem. Och om jag bara kommer på var sjutton det var jag la dem, så ska jag posta dem omgående! Jag lovar! Varenda helg påminner vi varandra om att flyttkorten måste postas, eller rättare sagt, jag säger ”Vi har glömt att posta flyttkorten” och utgår från att Tommy gör det under veckan. Vad Tommy hör är ”Vi har glömt att posta flyttkorten” och utgår från att vi gör det nästa helg när jag kommer hem.

Nu är den äntligen här!

180000001153 17, 2008

Oj, vad jag har väntat och väntat! Men, nu är den äntligen klar och har haft premiär. Vad jag pratar om? Batteriinsamlingens nya reklamfilm så klart! Måste helt klart vara bästa reklamfilmen någonsin (om jag så ödmjukt får uttrycka mig på det sättet?!)!

Ja, renoveringen står ganska still – fortfarande! Visserligen har Tommy slutat bygga på nya hundhuset, men på grund av utställningar, resor etc. så har vi ändå inte kommit igång inomhus igen! I helgen väntar tvådagars utställning i Jämtland, nästa helg är Tommy i Åre och helgen efter det är vi i Peking. Vi har i alla fall fått tag i en slamdragare som ska slamdra mellan våra två öppna spisar. Visserligen får vi betala för 10 meter, trots att det enligt besiktningen enbart behövs 3 meter, men öppna spisarna SKA jag ha i jul! Så då får vi väl betala för hela skorstenen då!

Dessutom har min sida av släkten hotat med att inte komma upp till jul om det inte finns ett riktigt badrum. Så nu ligger pressen på Tommy att riva nuvarande icke användbart badrum på övervåningen och sätta dit nya väggar så att en mattläggare kan komma och tapetser och lägga golvet!

Just nu sitter jag på Arlanda och väntar på flyget till Östersund. Mina galna resor mellan Umeå, Östersund och Stockholm fortsätter ett tag till. Idag har jag varit på jätteintressant föreläsning om lobbying inom EU. Det känns så svårt att komma på något att skriva om, helst varje vecka. Jag tycker ju inte att det händer så mycket nytt. Jag bara jobbar och reser som en skottspoling runt hela landet.

Sedan sista inlägget, om vårt spöke, har jag fått en hel del kommentarer i mail. Jag vidhåller fortfarande att det spökar i vår hus! Förra veckan var jag onsdag till fredag morgon i Stockholm. Torsdagen tillbringade jag på prisutdelning för reklamtävlingen 100 Wattaren i stadshuset. Jättetrevligt, även om vi inte vann. Eftersom det är sällan man hinner göra annat än jobba, satt jag och delar av reklambyrån kvar ganska långt in på natten och pratade. Tror att jag var tillbaka på hotellet vid 2-tiden på natten. Flyget hem till Umeå gick tidigt på fredagsmorgonen och efter att ha packat upp lite och svarat på jobbmail bestämde jag mig för att lägga mig och sova några timmar.

Jag vet inte hur länge jag sov, men jag vaknade av att jag hörde tunga fotsteg i trappen upp till övervåningen. Precis som förra gången. Det låter ungefär som att Tommy går med sina plåtbeklädda jobbskor över golvet. Jag vaknade av fotstegen som kom uppför trappan, gick över allrummet och in i sovrummet. Ni som sett fotona från hur vi renoverat vårt sovrum, har sett att vi satt upp en vägg med öppning in till sovrummet på båda sidor. Jag hörde som sagt stegen, tittade mot Tommys sida av sängen och förväntade mig att se Tommy och Sandra som kommit hem. Ingen var där. Jag vände mig om och tittade mot öppningen vid min sida av sängen. Ingen där heller. Trött som jag var intalade jag mig att jag vaknat av mina egna hjärtslag och somnade om.

När jag vaknade insåg jag hur dumt det lät. ”Vaknade av mina egna hjärtslag”. Jag var vaken när jag hörde stegen över allrummet och in i sovrummet. Tommy får fortsätta att sucka och klaga över att jag inbillar mig, jag själv är helt övertygad – det spökar verkligen här!

Vi har ett spöke i vårt hus!

20000001136 17, 2008

Jag tror inte på spöken. Faktiskt inte. Men några händelser sedan vi flyttade in gör att jag är helt säker – vi har ett spöke i vårt hus!

I morse vid morgonkaffet satt jag som vanligt och fingrade på min mobil (jag har svårt att hålla tassarna borta från min Iphone!). Jag kastade en blick på köksklockan och upptäckte (trodde jag) att klockan gick fel på mobilen, en timme före. Skulle inte vara helt otroligt, även om det är en vecka sedan vi ställde om till vintertid, så var det en hel del strul med klockorna under den helgen. Först ställa klockan rätt från tiden i Bukarest och dessutom tillbaka en timme för vintertid. Och allt det samma dag.

I vilket fall som helst gick jag in på inställningarna på mobilen och skulle ställa om klockan. Och det gick inte att ändra. Jag gjorde ändringar och när jag skulle spara hoppade klockan tillbaka till strax efter 09.00. Jag försökte flera gånger, men mobilen bara ändrade tillbaka till 9-tiden. Jag blev lite konfunderad och tvingade Sandra att lämna över fjärrkontrollen till TV för att kolla Text-TV. Klockan var 09.09. Alltså gick mobilen rätt och köksklockan, som visade 08.09, fel. Men hur gick det till?

Igår kväll hade Sandra en Halloween-fest för några kompisar. Hon kollade noggrant klockan och kompisarna anlände nästan exakt kl.18.00, vilket de skulle. Och blev hämtade kl.20.00. Hela tiden visade köksklockan rätt. Jag nattade Sandra och lade mig själv kl.22.00. Och på morgonen går köksklockan exakt 1 timme fel. Hur stor är chansen att en klocka som gått rätt dagen innan släpar EXAKT en timme efter nästa morgon??? Det måste bara spöka här!

Och faktum är att det inte är första gången jag hävdat för Tommy (som bara suckar och säger ja, ja, ja) att det spökar i det här huset. Hela den här veckan har jag arbetat i Umeå. När jag kom hem ifrån Bukarest var jag ner i källaren till tvättstugan och tvättade. Alla dörrar i källaren stod precis som de brukar, på vid gavel. När jag skulle ner och hämta tvätten var en av dörrarna, den till garaget, stängd. Och låst. Jag har inte stängt och låst och att Sandra skulle ha gått ner i källaren (som hon tycker är ganska läskig) och stängt och låst en dörr som ALDRIG är stängd och låst, håller jag för helt osannolikt. 

För några veckor sedan satt jag en måndag och arbetade framför datorn på övervåningen. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och jag hörde, helt sant!, fotsteg i trappen upp till övervåningen. Jag var faktiskt så övertygad om vad jag hörde att jag ropade ”hallå” i tron att det kanske var någon granne som kom på besök. Ingen kom uppför trappen. Jag gick till och med ner, öppnade ytterdörren och kollade om någon var där, letade igenom hela nedervåningen. Ingen var där. Men jag VET att jag hörde fotsteg i trappen!

Och kanske är det inte så dumt att ha ett eget husspöke?! Det verkar ju inte vara något elakt spöke i alla fall. Någon klocka som går fel eller stängda dörrar, det kan man ju leva med. Faktum är att man kanske kan dra fördel av att ha ett eget spöke! Då har man ju någon att skylla på ibland.  Så här skulle det kunna låta hemma hos oss framöver:
Tommy: ”Var sjutton är hammaren som jag hade här på bänken?”
Jag; ”Jag vet faktiskt inte, det måste vara spöket som städat undan den!” 

Sandra: ”Var är resten av mitt lördagsgodis?”
Jag: ”Jag vet faktiskt inte älskling, det är nog spöket som ätit upp det!” 

Hmmm, kanske inte så dumt med ett spöke i alla fall!