Idag var det dags igen. För service av bilen. Lika välkommet som alltid och lika stort hål gräver det i plånboken. Jag och Tommy åkte i två bilar igår kväll för att lämna MIN bil på service och i eftermiddags var det dags att hämta den. (Jag säger MIN bil, för Tommys bil är jättekonstig och jag kommer ALDRIG att köra den igen!)
Konstigt nog, för det här gällde ju MIN bil, var det en hel del att kolla upp förutom servicen. Radion slutade fungera mystiskt mitt under det berömda ”snöovädret” för några veckor sedan, underredet på bilen började skrapa i marken vid samma berömda snöoväder, parkeringsbromsen lade av några dagar senare. Det enda som varit ett problem och det har det varit ett rejält tag nu, var halvljuset. Livsfarligt! Det har bara varit något halvljummet, halvgult ljus som strömmat ur de ljusen! Och nu talar vi om en bil som är 2 år och 2 månader gammal!

Kvinnan på bilverkstaden började med de påpekanden som MIN bil fått.
”Punktljuset fram är ur funktion”, sa hon.
”Jaha, sa jag, vad är punktljuset?”
”Ja, det är ljuset längst fram”, sa hon.
”Ok”, sa jag, ”bytte ni det då?”
”Nä”, du tackade…(bläddrade i papperen)… nej till det”, sa hon
”Nä, sa jag. Ingen har ringt mig om det. Om man hade gjort det så hade jag tackat ja. Går ljusen överhuvudtaget att byta själv?”.
”Nä, sa hon. Ljusen är jättesvåra att komma åt själv. Och jag ser nu att ingen ringde dig, men du måste lämna in bilen igen och få det gjort”.
Jaha!

”Och sedan är ett motorskydd under bilen trasigt”, sade hon.
”Ok, sade jag, då förstår jag varför bilen skrapat i hela tiden”. ”Bytte ni det då?”
”Nä, svarade hon, vi hade inget skydd hemma och ingen hade ju ändå ringt dig”, svarade hon.
Jaha!

”Ja, radion har vi bytt, sa hon, det har varit jättemånga trasiga radior just nu”.
”Jaha, sa jag. Vad lustigt att de går sönder exakt efter att bilen fyllt 2 år”!
”Ja, sa hon, det är jättevanligt! Och parkeringsbromsen lagade vi, det var några vajrar som gått av”.
Jaha!

”Ja, och sedan var det halvljuset, sa hon. Det visade sig att någon skruvat i lamporna åt fel håll”.
”Jaha”, sa jag, och sedan visste jag faktiskt inte vad jag skulle säga mer! Hur sjutton skruvar man i lampor åt fel håll??? Fast om jag ska vara helt ärlig så sa jag faktiskt till Tommy att ”vad var det jag sa, jag sa att lamporna lyste dåligt”, men det var bara för att jag inte kom på något annat att säga!
”Ja, den här gången blir det alltså 6 433 kronor!”, sa hon.
”Jaha???”, sa jag. 
”Jo, också måste jag tala om att de råkade spräcka golvet på passagerarsidan när de skulle de-montera handskfacket, så ni måste lämna in bilen för att få det reparerat”, sa hon. 

Nu började Tommy också att reta upp sig, så han började att ifrågasätta varför vi ska behöva lämna in vår (MIN) bil utan ersättning för att de har förstört golvet. Tyvärr kom inte frågorna någ0nstans alls då kvinnan på bilverkstaden med nöd och näppe ens erkände att det var bilverkstaden som gjort fel när golvet gick sönder.

Resultatet blev i vilket fall som helst att vi måste lämna in bilen på verkstad igen. Men under resan hem gick jag från ”Herregud, jag ser vägen. Jag kan se!” (eftersom ljusen i ett år varit felvända), till att ifrågasätta varför vi ska vara utan bil en dag utan ersättning för att DE förstörde MIN bil! Dessutom – ljusen (som visade sig vara upp och nedvända) byttes för ca 1 år sedan. Vid servicen i somras (6 månader sedan) gick de igenom halvljusen och sa att allt var ok. Hur kommer det sig att de inte upptäckte att ljusen var upp och nedvända då? Kan det vara så att ingen kollade? Och varför betalade vi då för att de kryssat i en ruta att de kollat, när de inte gjort det?  Till slut kom vi fram till att vi kommer att kontakta Allmänna reklamationsnämnden för kolla om en bilverkstad verkligen får göra på det här sättet. Kolla era verkstäder ni också!

Annonser

Nu är kontoret äntligen färdigt! (Förutom, givetvis, att alla lister saknas. Vilket det gör i de andra ”färdiga” rummen också!)

Här är några före och efter bilder:

kontoret_fore1

kontoret_fore2

kontoret_efter3

kontoret_efter1

kontoret_efter2

… kanske alldeles, alldeles underbar!

I början av veckan stod att läsa i alla tidningar om det snöoväder som var på väg från England och som skulle drabba Norrland. I onsdags bestämdes en tjänsteresa till kontoret i Luleå. Lite skämtsamt sa vi att när det var dags för avgång på torsdagsmorgon, då skulle nog ovädret slå till.

Och ovädret kom! Visst är det väl lustigt, att trots att det sagts i alla väderprognoser att det var på väg, så kommer ovädret ändå som en stor överraskning!? I Skellefteå var det totalt kaos inne i stan. Fast jag måste ju medge att det snöade och blåste så mycket, att när de väl plogat en väg så dröjde det bara 10 minuter innan den drivit igen. Vi ställde givetvis in resan till Luleå!

På eftermiddagen blev det värre och värre. Dessutom började man varna för att ytterligare oväder var på väg. Min snälla, snälla nya chef uppmanade mig därför att bege mig hem till Umeå eftersom det var osäkert hur det skulle se ut under fredagen och om det skulle gå att ta sig hem då.

Jag började med att skotta fram bilen som var totalt översnöad. Dessutom hade jag fått feltänk när jag åkte på tisdagsmorgonen och lämnat motorvärmarsladden i Umeå. För att Tommy skulle kunna använda den. Problemet är att den passar bara till min bil.
Utan mössa och utan vantar i blåst och snö. Och tid tog det att få fram bilen. Nästa feltänk var att backa ut bilen för att sedan köra framåt, i uppförsbacke, för att komma ut på vägen ovanför. Under all snö var bara blankis. Det slutade med att jag stod tvärsöver vägen och tog mig varken fram eller tillbaka.

Snälla kollegor kom och tillsammans med bekymrade åskådare, fick vi efter mycket pust och stön upp bilen på vägen ovanför. Trots att man plogade inne i stan hela tiden hade alla gator drivit igen och för att överhuvudtaget kunna ta sig fram var det bara att gasa och styra. Jag höll på att köra fast flera gånger inne i stan på väg mot E4:an.

E4:an var bättre, men inte bra. Jag ångrade mig många gånger att jag överhuvudtaget gett mig iväg. På vissa ställen var det så dåligt plogat att jag var säker på att bli stående någonstans i ödemarken mellan någon liten by. På parkeringsfickor stod övergivna bilar och långtradare med varningsblinkers. På radion varnade man för ett 30-tal renar som gett sig ut mitt på vägen, men det var totalt omöjligt att se på vägskyltarna var man var. Alla skyltar var totalt översnöade. (En reflektion medan jag körde: hur kommer det sig att varenda skylt är översnöad, inklusive fartskyltarna, men att polisens fartkameror inte är det? Inte för att jag körde så fort att jag var orolig att åka dit, det var bara en fundering som dök upp.)

Men allt gick bra och vid 20-tiden på torsdags kvällen kom jag trött och hungrig in genom dörren här i Umeå. Och vaknade upp på fredags morgonen med strömavbrott. Nu längtar jag bara tills våren är här!

Sandras första innebandymatch

7000000221 17, 2008

I fredags spelade Sandras innebandylag sin första match. Deras lag har spelat i 6 veckor och laget de mötte i två år. Ändå var det ganska jämnt och det andra laget vann med ”bara” 6-0! (Närvarande föräldrar hade räknat med mycket större förlust). De var verkligen jätteduktiga!

innebandy1

innebandy2

innebandy3

Igår kväll blev äntligen kontoret mer eller mindre inflyttningsbart! Väggarna är målade, fondtapeten uppsatt och golvet målat och lackat. Äntligen var det dags för att få packa upp en stor del av de flyttkartonger som fortfarande dräller på nedervåningen.

Vi började med nya skrivbordet från Ikea. Och upptäckte ganska omgående att det saknas ett paket. En snabb spurt ner i källaren efter kvittot från Ikea och vi kunde konstatera att, jo, sista paketet måste finnas här någonstans. Nu är källaren ganska stor, 130 kvm, så det tog en hel del tid att hitta rätt på det paket som saknades, men vi hittade det till slut. I ett helt annat rum än det resten av skrivbordspaketen stått i. Vi packade upp alla delar och såg hur mycket det var att skruva ihop. Så vi lätt lata som vi är lät vi skrivbordet och alla delarna ligga och gick över till att skruva ihop bokhyllor istället.

När vi packade in allt i huset hamnade en del, av oförklarlig anledning, i det rum som sedan blev hundarnas. Så även bokhyllorna. Vi har hundar som älskar vatten och som gärna skulle bada hela dagarna bara de fick och hade tillgång till det. I brist på bättre används istället vattenskålen till att blöta tassarna i och gång efter gång vickas den ut på golvet trots att den står i en ställning. Efter att skruvat ihop de nya hyllorna upptäckte vi ganska snabbt att de var vattenskadade. Antingen i botten eller toppen. Och inte bara lite och på ”osynliga” ställen. Jippi, det var alltså de hyllorna som stått vid vattenskålen. Bara att slänga alltså. Reservplanen blev att skruva ihop de hyllor vi hade med oss från Aspås istället. Även de har tillbringat en tid i hundarnas rum. De var dock inte vattenskadade, bara… halvt uppätna. Någon av hundarna måste ha tyckt att vi var jättesnälla som ställt in träsaker att fila tänderna på. Hyllorna går nog ändå att använda, vi orkade inte skruva ihop dem eftersom det blivit för sent och dags att sova, kanske kommer de bara att vara lite ostadiga och de går ju att skruva fast i väggen!

I morse när jag skjutsat Sandra till skolan, tog jag tag i skrivbordet igen. Nu jäklar skulle jag få ihop lådhurtsen tills dess att Tommy kom hem från jobbet! I vanliga fall brukar jag på min höjd skumma igenom bruksanvisningen och framför allt titta på bilden som visar hur det ska se ut i färdigt skick. Det slutar på samma sätt varje gång, när jag närmar mig slutet och allt ska sättas samman så upptäcker jag att jag vänt på någon platta här eller där. Eller att kanten som inte är målad och ska vara vänd inåt givetvis sitter utåt. Då brukar jag lämna allt till stackars Tommy som får plocka isär och sätt ihop rätt. Gör om, gör rätt, som vi sa i Försvarsmakten.

Den här gången bestämde jag mig redan från början att vara noggrann och följa bruksanvisningen till punkt och pricka. Och det gick jättebra! Visst var det någon platta som var felvänd nu också, men jag upptäckte det i alla fall innan det var helt försent. Jag fick ihop själva lådhurtsen och alla lådorna och de passade faktiskt ihop. Men när det kom till den sista och största lådan, då blev det stopp. Enligt bruksanvisningen skulle två skalmar klickas fast i en platta. Därefter skulle lådbotten läggas in. Sedan skulle allt vändas på och klickas fast i lådfronten. Och hur gör man det med bara två händer??? Eftersom inga skruvar skulle användas föll allting isär så fort jag lyfte på det. Med två händer skulle man hålla ihop fyra olika bitar samtidigt som de ska klickas fast i en femte!

Nu har jag gett upp för idag! Hade jag haft sex händer så hade nog lådhurtsen varit klar när Tommy kommer hem i eftermiddag. Nu står istället lådhurtsen här, precis som vanligt, och väntar på att Tommy ska komma hem och sätta ihop den!