Kommer du ihåg 80-talet???

24000000425 17, 2008

I kväll var det disco på Sandras skola. Med 80-tals tema. Någon som kommer ihåg hur man såg ut på 80-talet? Om inte, se bilderna nedan!

sandra   sandra_3

sandra_2

Annonser

En kväll med minnen

24000000459 17, 2008

Sedan jag började på Hyresgästföreningen är jag inkvarterad hos min mormor i Skellefteå. Vem trodde att det var bostadsbrist i Skellefteå???

I vilket fall som helst, igår efter jobbet gick jag och köpte en flaska rött vin och hämtade kinamat. Trots att min mormor äter middag tidigare än vad jag gör, jag slutar ganska sent på eftermiddagarna, brukar hon alltid ändå vilja sitt ned tillsammans med mig, äta lite och bara prata en stund. Så igår satte vi oss ned, drack vin och åt mat. Och pratade. Och pratade. Och pratade. Om allt, men mest alla resor som vi gjort tillsammans när jag och min syster växte upp.

På nästan alla resor var min mormor och morfar med. Och oj, vilket minne min mormor har när det gäller resorna! Hon kommer ihåg massor som jag själv glömt bort för länge sedan, vad hotellet hette, var det låg, ja till och med rumsnumret i vissa fall. Hon kom ihåg när jag ”försvann” i Marbella, Spanien och morfar nästan fick en hjärtattack av oror (fast egentligen höll jag mig bara utom synhåll tillsammans med den spanska killen jag träffat), när mormor tappade tanden och mamma skulle klistra dit den (vilket inte var i Arma Di Taggia som jag mindes det, utan på Sicilien), när jag låg en vecka på sjukhus i San Remo och alla andra roliga och dråpliga minnen från våra resor.

Det kändes så bra att sitta där i köket och bara prata med mormor. Under de månader som jag bott hos henne har vi fått ett helt annat förhållande än bara mormor och barnbarn och det är jag jätteglad för. Kanske fanns det en mening med att jag fick jobb i Skellefteå?!

Tillbaka till verkligheten

18000000417 17, 2008

Nu är vi tillbaka i verkligheten igen! Inget mer sol och bad och slappa sköna dagar på Kap Verde. 
Tyvärr, eller kanske inte egentligen, hände inget speciellt på den här resan. Alltså inget av de tokigheter som brukar hända när vi är ute och åker. Och det var väl kanske skönt.

Vi har bott på hotellet Riu Funana utanför Santa Maria på ön Sal. Ett fantastiskt hotell med nära till den underbara stranden, god mat och massor med sysselsättning när man tröttnat på att bara slappa på dagarna.

Och stranden och havet är verkligen så härliga som de ser ut på bilderna!

dsc_0055   dsc_0060 

dsc_0066  dsc_0094

På eftermiddagarna var Sandra på miniklubben, kl.19.00 varje kväll åt vi middag för att hinna till minidiscot kl.20.00. Efter discot började kvällens show som varierade varje kväll. Varje kväll avslutades med samma härliga låt där alla som uppträtt dansade tillsammans med publiken. I miss it!

På onsdag är det äntligen dags! Jag, Tommy och Sandra åker till Kap Verde för 10 dagars sol, bad och avkoppling. Nu är det så nära att vi börjar längta, tidigare låg det så långt bort att det bara glömdes bort.

Samtidigt blir man lite nervös. Jag har ju på flera ställen berättat om alla tokigheter som ALLTID händer när vi är ute och reser. Så vad kommer att hända den här gången? I går kväll satt jag och Tommy och pratade lite om just det. Allt tokigt som händer på våra resor.

Jag berättade om det mest roliga hittills:
När jag var 12-13 år åkte jag, mamma, pappa, AnnaCarin, mormor, morfar, Dagge, Sanna, Rickard och Julia till Arma Di Taggia i Italien. Bara några dagar innan resan tappade min mormor en tand. Inte en framtand, men någon där i närheten. Hon gick till en tandläkare som valde att limma fast tanden.

Och vad händer i Italien. Jo, hon tappar givetvis tanden och visade upp en stor glugg så fort hon öppnade munnen. Ingen vill ju se ut på det sättet, så hon och mamma slog sina huvuden ihop och kom fram till: Vi köper Karlssons Klister!

Tanden placerades i askkoppen på hotellrummet och vi gav oss ut för att leta efter Karlssons Klister. När vi kommer tillbaka till hotellrummet har städerskan varit där. Allt är rent och snyggt. Så även askkoppen! Panik, tanden är borta!

De får tag på städerskan som berättar att hon slängt soppåsen i en container på hotellets bakgård. Containern är full. Både mamma och mormor kastar sig i containern och börjar att söka efter rätt soppåse. De söker faktiskt systematiskt och till slut hittar de faktiskt den rätta soppåsen. Och tro det eller ej – de hittar tanden. Bara synen av dem, båda i containern, fullt sysselsatta med att gå igenom soppåse efter soppåse, fick oss alla att skratta hejdlöst. Kan bara tänka mig vad förbipasserande tänkte…

Uppe på hotellrummet tvättas tanden av med wiskey för att bli ren. Mamma tar tanden och en klick klister och ska med ett finger placera tanden i mormors glugg. Hon trycker upp tanden i gluggen och håller kvar en stund för att den ska fastna. Hon tar bort fingret och upptäcker  – tanden sitter kvar på fingret. Den har klistrats fast! Givetvis skrattar vi alla så tårarna rann!!! Hur hon sedan fick bort tanden från sitt finger kommer jag faktiskt inte ihåg, men på något sätt gick det. Och tanden fastnade där den skulle.

Efter att för bara en vecka sedan, irrat runt mitt i natten i en förort till London utan att kunna ta oss tillbaka till lägenheten, är det klart att vi båda tänker:
”Och vad kommer att hända den här gången då?”

När slutar man att sakna?

3000000454 17, 2008

Vi ska få en ny familjemedlem. En ny valp att älska, föra in i vår familj och någon att hoppas på.
Vi har kommit till en punkt där vi kan prata om Kim, Japp, Samba och Pluto med skratt om deras upptåg och händelser som vi minns, som ett ljust minne. Och saknad. Men när det gäller vår älskade Time, så har hon suddats ut till någon vi inte ens pratar om.

Jag vet att både jag och Tommy värderar tiden tillsammans med Time som något mycket värdefullt. Hon var den som uppfyllde alla de önskningar och drömmar vi båda hade. Om en framtid och om hur allt skulle bli. Men nu är hon inte ens en del av våra minnen. Det är så sällan vi pratar om Time. Och ändå var hon så närvarande när hon levde. Alltid så full av kärlek och en vilja att vara till lags. På något sätt har hon blivit som ett svart hål, någon vi alla saknar men inte pratar om. Någon som finns närvarande i allt vi gör och allt vi tänker, men som inte kommer upp till ytan och får ta någon plats. Hur kommer det sig?

Hur kan vi prata om hennes föräldrar och farföräldrar med glädje, men glömma bort att prata om Time? Är det så att efter över två år är fortfarande saknaden efter Time så stor att den inte går att prata om? Jag tror att det är så! Vi försöker så hårt att gå vidare med vårt liv och vårt hundliv, men vi förtränger att sakna den som betydde så mycket för oss. Den som gav oss så mycket.

Vi ska få en ny familjemedlem! En liten ny valp att älska, att föra in i vår familj och att hoppas på. Vi vet att hon, trots sitt släktskap med Time, inte kommer att kunna ta hennes plats. Men hon kan ge oss en framtid! Och kanske, någon gång i framtiden, en möjlighet att prata om Time med skratt och glädje!

time_11   time_21

(Sandra och Time bara en månad innan hon gick bort)

Vilse i London

2000000405 17, 2008

Förra helgen åkte jag och Tommy till London. Vi fick ju inga biljetter till Metallica i Stockholm, men väl till London.
Vi anlände mitt på fredagen till Paddington Station och hittade med hjälp av karta till hotellet. På hotellet berättade de att de hade vattenläckor och därför bokat in oss på ett annat hotell i närheten. Vi blev placerade i taxi och kördes iväg. Det visade sig vara ett lägenhetshotell och jag ska erkänna att jag kände mig väldigt skeptisk. I receptionen satt en ung kille och han sa att lägenheten låg i källaren. Vi packade in oss i hissen och upptäckte att enligt tavlan i hissen låg lägenheten på fjärde våningen. Inte! Och inte heller i källaren. Vi åkte upp till översta våningen och letade igenom våning för våning tills vi kunde konstatera att den inte fanns på någon våning alls! Vi återvände till receptionen och fick återigen veta att den låg i källaren.
– Nej, sa vi, vi har kollat alla våningar.
– Jo, sa killen. Och kom sedan på att den låg bakom receptionen!
Väl inne i lägenheten upptäckte vi att den var jättefin, ny renoverad med stort badrum och fullt utrustat kök! 

lagenhet    lagenhet_2 

Fredagkvällen tillbringade vi mitt i stan vid Picadilly och vi hann också med ett besök på Hamleys (världens största leksaksvaruhus), där vi köpte presenter till Sandra.
På lördagen bestämde vi oss för att åka till Notting Hill, som faktiskt bara låg en station bort. Vi tänkte besöka stadsdelen som blivit otroligt populär sedan filmen med samma namn och Portobello Marknad.

nottinghill

Snacka om turistfälla! Och stackars, stackars människor som bor längs gatan. Tusentals, säker tio tustentals under en hel dag, människor som går längs gatan, fotar sig utanför husdörrarna och trängs så mycket att bilar inte tar sig fram! Vi åkte raskt därifrån till Oxford Street och trängdes bland människor där istället.

På kvällen var det äntligen dags för konserten. Smart nog hade man bestämt just den här helgen att stänga ner tunnelbanelinjen Jubilee, den enda som går till O2 Arena. Vi tog tunnelbanan till Tower Hill och därifrån taxi istället.
O2 är en helt otrolig arena. Jag och Sandra var där i somras när vi gick på utställning om Tutankamon. Det är som en stad i staden. Fullt med restauranger, utställningar, konsertarena, pubar, affärer m.m. Själva konsertarenan fyllde enligt uppgifterna ca 65 000 människor och när konserten väl startade var det faktiskt proppfullt!

metallica_2   metallica1   metallica_3

Tyvärr blev inte konserten det vi hoppats på. Två idioter bestämde sig för att, trots sittplatserna, stå upp under hela konserten vilket gjorde att vi nästan inte såg något alls. Värst var det för det paret som satt i raden framför oss. Kan inte vara kul att sitta och titta in i någons bak en hel konsert! Lite besvikna var vi också då de i princip inte spelade någon äldre låt alls. Jag hade så sett fram emot Nothing Else Matters, men det spelades bara halvvägs innan de gick över till en annan låt. Mest spelades låtar från nya skivan, en skiva vi knappt lyssnat på. 

Efter konserten ställde vi oss i taxikön för att åka tillbaka till Tower Hill och sedan ta tunnelbanan. 65 000 människor som skulle hem innebar trängsel och många människor. De flesta tog buss, men att stå i taxikön tog ändå en timme! Och nu börjar det som jag alltid har sagt – när familjen Zetterman (och/eller Aronsson) är på resande fot kan ALLT hända! Vi tog taxin till Tower Hill, hittade rätt plattform och hoppade på första tåget som kom. Utan att titta efter vilket det var. Vi var trötta och mycket kalla och det tog ett bra tag innan vi upptäckte att vi satt på fel tåg. Dessutom ett tåg som var på väg ut från London. Vid nästa station hoppade vi av, gick mot andra perongen för att ta oss tillbaka mot London och möttes av en konduktör som sa att alla tåg slutat gå för kvällen! Men, om vi skyndade oss kunde vi hinna med buss 25 till en annan station och hinna med sista tåget därifrån. Det var tajt, bara 10 minuter kvar, men vi skulle kunna hinna!

Givetvis hann vi inte! När vi kom upp på gatan kom buss 25 från båda hållen. Men vilket håll skulle vi åt? Så vi missade båda. Vi stod, mitt i natten, i någon förort, någonstans utanför London, utan människor att fråga och med ALLT stängt. Vi stannade en buss som kom, men den visade sig gå åt fel håll. Vi försökte stoppa lediga taxibilar, men alla bara åkte förbi. Vi frös som hundar och började smått desperata att fundera på om vi skulle ringa polisen. Då, äntligen, stannade en ledig taxi. Han fick köra oss över hela London till närmaste tunnelbanestation från lägenheten. För vi kom  ju givetvis inte ihåg vad gatan hette, där lägenheten låg. Vi kom fram kl.03 på natten. Och kom på att vi också skulle ställa fram klockan. Den var alltså 04 på morgonen!

Vi åkte hem på söndag morgon och fick veta att vi blivit ”uppgraderade” till första klass! Tack snälla Brittish Airways! Så där satt vi i första klass och åt en rejäl frukost och smuttade på champagne och bara mös. Fast inte jag då. Jag drack min champagne och somnade. Sov som en stock tills vi landade. Men det var jättemysigt att avsluta resan på det sättet!