Länge leve mobilen…

14000000620 17, 2008

… INTE!
I augusti förra sommaren följde Sandra med mina föräldrar till Dagges sommarstuga utanför Nyköping. En stor händelse för Sandra som inte varit hemifrån en hel vecka tidigare. Som resepresent köpte vi en liten rosa mobil så att hon skulle kunna ringa oss när hon ville.

Den här mobilen har varit illa ute många gånger. I princip varje vecka har vi febrilt letat efter en borttappad mobil. Den har legat under sängen, i tvättkorgen, i skolväskan och kvar på skolan. Den har också många gånger varit nära att hamna i tvättmaskinen då Sandra är urusel på att tömma sina fickor innan hon slänger kläderna i tvättkorgen. Hittills är det ”bara” pengar, lappar, stenar, tuggummin och godis som blivit tvättade.

Tills nu. I princip samtidigt som jag satte igång tvättmaskinen började Sandra att springa runt och leta efter sin mobil. Kanske borde jag ha fått några onda aningar, men det fick jag inte. Det fick däremot Tommy och tillsammans gick vi ned till tvättstugan för att gå igenom tvättkorgen. Och då såg vi den. I tvättmaskinen. Åkandes runt runt. Luckan gick inte att öppna ens om vi stängde av tvättmaskinen, så vi ställde snabbt om den på snabbläget 15 minuters snabbtvätt.

IMG_0180

Under stora protester fick sedan Sandra försöka torka mobilen med hårtorken. Vi fick faktiskt igång den en stund, men den fick frispel och spelade alla tänkbara truddelutter. Sedan dog den. Högst upp på Sandras önskelista inför födelsedagen står nu – en mobil. Men OM hon får en ny mobil blir det inte en liten mobil. OM hon får ytterligare en mobil så ska det vara av den modell som fanns när mobilerna introducerades. En jättelåda med handtag som inte går att tappa bort eller råka tvätta!

Annonser

Jag är en jävla F*tta!

7000000626 17, 2008

I fredags arbetade jag från kontoret i Umeå. Jag har fått utpekat vilka parkeringsplatser som är våra, så där parkerade jag min bil. Efter en timme ringer en mycket upprörd och otrevlig kvinna som säger att jag står på hennes parkeringsplats. 

När jag kommer ut och kör undan min bil förstår jag direkt vem det var som ringt. Hon kom körande mot mig och om blickar kunde döda hade jag varit stendöd nu. Jag parkerade på en annan plats och gick henne till mötes och bad om ursäkt för att jag ställt mig fel. Och då börjar hon att skrika och svära och kallar mig för jävla f*tta. Det var så absurt att jag inte ens blev förbannad. Istället trodde jag att jag skulle börja asgarva. Så sjukt var det. Hon skriker och gormar så folk stannar till på trottoaren för att se vad det är som händer. Det enda jag kom mig för var att säga att jag tyckte att hon skulle söka hjälp. Sedan gick jag.

Jag kan förstå att man blir irriterad om någon ställt sig på ens parkeringsplats. Men jag kan inte förstå hur en kvinna i 50-55 års ålder kan bete sig på det sättet. Och faktum är att i mitt vuxna liv har jag bara blivit utskälld på det sättet, med svärord eller kallad fula ord, fyra gånger. Någonsin. Och alla fyra gångerna har varit det senaste året och här i Umeå. 

Första gången var dagen vi flyttade in i Umeå. Timmergubben som kom farande och gallskrek och svor för att vi stod med bilen på vägen vid huset. Samma dag blev jag utskälld av en kvinnlig busschaufför när jag skulle köra in till hotellets garage. Trots att det var tydligt skyltat att hotellgäster fick köra på bussgatan för att ta sig dit. Samma vecka blev jag trakasserad av en blådåre till bilist. Jag stod i rondellen vid Ersboda och valde att inte kasta mig ut framför en långtradare som kom genom rondellen. Gubben, ca 60 år, i bilen blev fullständigt galen och körde efter mig ända till nästa rondell samtidigt som han tutade hela tiden och räckte långfinger. För att jag inte kastade mig ut framför långtradaren. Och nu den fullständigt rabiata kvinnan på parkeringen.

Jag kan lätt säga att de första tre upplevelserna definitivt färgat både min och Tommys syn på Umeå. Nu i fredags ryckte vi bara på axlarna och sa ”blir man förvånad?”. Och tyvärr blir vi inte det längre.

Inflyttning a la Aronsson

7000000609 17, 2008

Efter att ha sovit på mormors vardagsrumssoffa i fyra månader blev det äntligen dags att flytta in i min övernattningslägenhet. Själva inflyttningen ägde rum precis samtidigt som mina föräldrar var i Skellefteå, vilket passade ganska bra. Hjälp med inflyttningen. Allt var perfekt uttänkt, min bil lastades full med allt som skulle tas från Umeå och på Mio i Skellefteå väntade matbord, stolar och bäddsoffa. Samt släpvagn. 

På eftermiddagen åkte vi till Mio och sedan begav vi oss till lägenheten. Vi började med att gå in och bara titta. Och jag öppnade fönstret för att vädra ut lite. Vilket var en sanslös tur! För nu började det som alltid händer mig. Vi gick ut för att börja packa in och hör hur ytterdörren slår igen. Och den gick i lås.

”Var har du nycklarna”, frågade pappa.
”I min jackficka”, svarade jag. ”Och jackan ligger i lägenheten”.
”Har du numret till hyresvärden”, frågade pappa.
”Ja”, svarade jag. ”I min mobil. Och den ligger i jackan”. 

Jag och mamma kom ihåg att fönstret var öppet. Som tur var ska jag bo på nedervåningen. Vi började titta oss omkring efter något att klättra på för att ta oss in genom fönstret. På ett granngarage hängde flera stegar. Mamma knackade på hos ägaren och en äldre kvinna öppnade. Hon var lite tveksam, men sa till sist att det gick bra att låna en stege. Vi hade precis lagt vantarna på stegen när hennes man dök upp.

”Det där är mina stegar”, sa han.
”Ja, din fru lovade att det gick bra att låna en stege en kort stund”, svarade mamma.
”Det är MINA stegar, inte min frus”, sa han.
”Jaha”, svarade mamma, ”men det visste inte vi. Går det bra att vi lånar en stege en kort stund?”

Efter att ha förklarat varför vi behövde låna en stege fick vi äntligen med oss den. Mamma blev den som fick klättra in genom fönstret medan jag höll stegen. Min mobil låg ju i jackfickan, jag har en ursäkt, men att pappa inte kom sig för att ta kort är svårare att bortförklara. Jag tror att han skrattade för mycket!