Vilken är den mystiska flaggan?

26000000842 17, 2008

Vi har fått frågor om vad det är för mystisk flagga som hänger på vår husvägg. Den som är blå, vit och grön med ett svart sigill i mitten.

(bild kommer, bara det slutar regna någon gång!)

Vi svarar bara:
Det blå står för den stora blå himlen
Det vita symboliserar de snöklädda vita fjällen
Det gröna visar de gröna ängarna och skogarna

JAMTLAND, JAMTLAND, JAMT OCH STANDUT!

Annonser

I blådårarnas paradis…

26000000832 17, 2008

Jag har gjort det tidigare – klagat på trafiken här i Umeå.

Det är inte alls ovanligt att både jag och Tommy kommer hem med fruktansvärd huvudvärk. Huvudvärk över den aggressiva trafik och bilister som råder här i Umeå. Mest retar vi oss på de bilister som kör förbi vårt hus. Hastighetsskylten visar 70 km/h, men farten är många gånger långt över 110. Då får vi ont i huvudet. Det är ändå en väg Sandra måste gå över för att komma till sina kompisar. Och en väg våra hundar skulle kunna komma ut på om de smiter någon gång.

En annan sak som gör att vi får ont i huvudet är de som ligger bakom oss när vi ska svänga in till uppfarten till huset. Många gånger är det långa köer och vägen förbi vårt hus (70 km/h) används som omkörningssträcka. Många gånger har vi fått avbryta insvängningen mot huset då vi i backspegeln sett hur det kommer en blådåre bakifrån. Då får vi också ont i huvudet.

Att köra i Umeå kräver koncentration, bra humör och framför allt djupa andetag. Räkna till 10 baklänges och strunta i de som ligger bakom och tutar som idioter för att man kör 50 där det är skyltat – 50 km/h. Strunta i de som gör gester för att man har gjort något som man inte riktigt fattar vad det var som var fel.

Förra veckan mötte jag Sandra och en kompis i Hissjö. Jag hade handlat och var på väg hem och Sandra och hennes kompis var på väg över vägen till skolan. Jag bestämde mig för att vänta så att jag såg att de kom över vägen som de skulle. Där de gick över råder 50 km/h. INGEN stannade när de två barnen stod på övergångsstället. Jag tackar min lyckliga stjärna att båda är så väl ”inlärda” att de inte bara går ut på övergångsstället. Jag räknade till totalt 8 bilar som blåste förbi utan att stanna. Jag trodde det var lag på att stanna om någon vill gå över på övergångsställe, men tydligen gäller inte den lagen om det är barn. Då fick jag också ont i huvudet. Och det blev svart för ögonen av ilska. Samma dag hade polisen en övervakning vid alla skolor (där det är 30 km/h). Anledningen var att rektorer i Umeå larmat om att ingen följer de hastighetsbegränsningar som finns vid skolor och att de är rädda för barnens säkerhet. Övergångsstället där Sandra och hennes kompis skulle gå över ligger vid skolan.

Men ibland, mycket sällan men ibland, kan jag faktiskt förstå att folk ledsnar och kör fortare än skyltningen. En sådan gång var när de byggde om en vägsträcka mellan Umeå och Skellefteå (som jag kör 2 gånger per vecka). 3 kilometer innan vägarbetet skyltas vägen, en fin 90-väg, om till 30 km/h. 3 kilometer innan!!! Även om jag försöker hålla den hastigheten måste jag erkänna att även jag kör för fort sådana gånger! De gångerna fick jag också ont i huvudet!

En annan händelse jag också kan förstå är vägbygget på Västerslätt utanför Umeå (vi passerar där varje gång vi kör från/till vårt hus). Under en lång tid har vägen dragits om för vägbygge. Nu är den nya vägen öppnad. En ny fin väg. Men, skylten 30 km/h står fortfarande kvar. Trots att ingen arbetar längs den nya vägen. Varför???? Då får jag också ont i huvudet.

Förra veckan var jag på väg från min lägenhet i Skellefteå in till jobbet. Plötsligt upptäcker jag en kille på cykel som stannat MITT i vägen för att spänna om sina remmar till ryggsäcken. På andra sidan vägen står en bil parkerad, vilket gör att varken jag eller den mötande bilen kan trixa oss förbi killen. Han tar god tid på sig. Tittar bakåt mot mig och liksom säger med blicken ”tuta, du, om du vågar!”. Jag tutar inte. Jag hatar alla som ställer sig på tutan i tid och otid i Umeå. Mötande bilen tutar inte heller. I säkert 5 minuter står vi snällt och väntar på killen medan han i godan ro spänner om sina remmar. Då fick jag inte ont i huvudet. Jag konstaterade bara för mig själv, att om detta hade hänt i Umeå, hade inte killen klarat sig undan med att bara bli tutad på, han hade blivit nedslagen!

Den här veckan var jag på väg från jobbet till lägenheten i Skellefteå. Plötsligt, i bländande motljus, möter jag en cyklist. På fel sida av vägen, på väg rakt mot min bil. Han trampar på utan att göra minsta tendens att cykla in mot trottoarkanten (han låg nästan mitt ute i vägen), utan tendens att sakta ner och utan tendens att ha sett mig överhuvudtaget. Det var givetvis samma kille! Den här gången fick jag ont i huvudet. Jag kunde bara konstatera att blådårar kommer i alla dess former, cyklister som bilister.

När hjärnan inte hänger med…

11000000816 17, 2008

Jag var sååå trött!
Jag blir alltid hämtad vid 5-tiden på morgonen när jag ska ut på tjänsteresa, vilket också innebär att stiga upp vid 4-tiden. Det kanske inte låter så hemskt, men för en inbiten nattuggla som jag är det fruktansvärt. För jag klarar aldrig av att gå och lägga mig i vettig tid kvällen innan.

Hela dagen fick jag bita ihop för att inte gäspa högt. Och efter lunch går jag alltid in i ”paltkoma” och hamnar i något tillstånd av hjärndödhet. På eftermiddagen checkade jag in på hotellet, åt middag – och kunde, hur jag än bad mig åt, inte somna.

Jag har bott på samma hotell flera gånger tidigare och alltid blivit störd av tunnelbanan som går rätt under hotellet. Så den här gången tänkte jag be om att få byta rum om jag hamnade på första våningen. Därför blev jag jätteglad när jag fick ett rum på 5:e våningen. Bara för att upptäcka att antalet våningar inte spelar någon roll. Precis vartenda tåg hördes. Klockan var kvart över ett på natten när jag kollade klockan sista gången. Och efter det kunde jag ändå inte somna eftersom det var fruktansvärt varmt i rummet, trots avstängt element.

Dagen efter gick jag bokstavligen i dvala. Hela dagen.

På eftermiddagen åkte jag ut till Arlanda. Jag lämnade in min väska och gick på toaletten. Total rutin. På väg upp mot säkerhetskontrollen kollade jag vilken gate jag skulle till.
17.15 Åre Östersund gate 33.

Satte mig vid gaten och väntade. När personalen ropade ut ombordstigningen till Östersund, ställde jag mig i kön. Ren rutin.
Väl i kön upptäckte jag en gammal bekant. ”Jaha”, tänkte jag, ”ska han till Umeå?”

Då vaknade lyckligtvis hjärnan till liv igen. På ren rutin och utan hjärnverksamhet satt jag vid flyget till fel stad. Diskret drog jag mig ur kön och ilade mot den rätta gaten och flyget till Umeå. Tack och lov slapp jag göra bort mig totalt (igen) och bli upptäckt när jag var på väg genom gaten. Det hade varit ännu pinsammare än den gången som jag, också på ren rutin, försökte intala incheckningspersonalen att jag visst skulle till Östersund och visst hade en biljett dit, trots att det inte gick fler flyg dit den kvällen ( jag skulle till Umeå den gången också!)

Nu kan det ju verka som att allt tokigt händer mig på en flygplats. Men det beror nog på att jag tillbringar så mycket tid just på flygplatser och flygplan. Jag drar inga speciella växlar på det. Nu sitter jag här och bara undrar hur sjutton min hjärnverksamhet ska fungera senare i veckan. Jag ska nämligen tillbaka till Stockholm över dagen i övermorgon. Med hämtning kl.05.00!

Tilly ordnade eget party!

2000000809 17, 2008

Vi har precis kommit hem från Storsjöyran. Tre dagar med musik och fest. Och akut sjuk hund med veterinärbesök som följd.

Sent på fredag kväll märkte vi att Tilly hade ont i munnen. Alla försök med att öppna hennes mun för att titta, resulterade i att hon skrek rakt ut. Vi var ganska övertygade om att det fastnat en sticka eller liknande mellan någon tand. På lördag morgon hade det inte blivit bättre och Tommy fick fortfarande inte titta i munnen. Så han tog Tilly och åkte till jourveterinären. Vi vet fortfarande inte vad som var fel, men enligt blodprovet har Tilly en inflammation i munnen, troligtvis käken. Trots en lugnande spruta och dubbla doser bedövning var det svårt för veterinären att se helt klart (eftersom Tilly fortfarande protesterade i högan sky), men hon tyckte att det såg bra ut både i munnen och svalget. Ordination: antibiotika i 8 dagar och fortsatt utredning om det inte gått över efter helgen.

Lite orolig blir man ju, tänk om det är något jättefel på stackars Tilly. Vi dividerade hit och dit om vi verkligen vågade lämna henne med de andra hundarna och ta en tur in till stan och tivolit. Till slut åkte vi. Hon var ju både lugnad och bedövad, så vi resonerade som så att hon borde sova som en stock!

Trodde vi! För när katterna var borta dansade råttan bokstavligen på bordet! (Och det är heller inte första gången, vi har tagit Tilly på bar gärning uppe på köksbordet många gånger!)

När vi är hos mina föräldrar (som är väldigt rädda om sina möbler och andra saker) stänger vi av ett rum för hundarna genom att ganska invecklat använda gröna kompostgrindar (vi har några utbrytare i familjen). Trots det lyckades Tilly på något sätt ta sig ut samtidigt som hon stängde till för de andra. Och då började partyt! Sandras stooora lösgodispåse inklusive sega kolor med papper på åts upp, lika så det lilla lager av  två påsar brända mandlar och en påse nötter som jag tänkt ta med till Umeå. Det lustiga var att alla påsarna och de väldigt fint avskalade papperen från kolorna låg snyggt och prydligt framför kompostgrinden. Och framför de andra hundarna, utom räckhåll. De måste ha varit galna av avundsjuka!

Mindre lustigt var att benet från en karrékotlett som vi idiotiskt nog glömt kvar på en tallrik på vardagsrumsbordet också var borta! Tommy försökte lugna mig med att Mozart, Plutos pappa, alltid ät fläskben. Men han åkte snabbt och köpte sparris och matolja som Tilly gladligen stoppade i sin jätterunda mage. Framför mig såg jag nya besök hos veterinären och alla de skador som benet skulle kunna ställa till med. Men, det gick bra. Benet kom ut på promenaden på söndagsmorgonen. Och nästa gång får vi försöka hitta på någon ny klurig konstruktion som håller Tilly inne! Och smärtan i munnen? Tja, hon åt som sagt flera sega kolor och efter det verkar allt vara bra igen. Vette sjutton vad som var fel, men ont har hon i alla fall inte längre.