I blådårarnas paradis…

26000000832 17, 2008

Jag har gjort det tidigare – klagat på trafiken här i Umeå.

Det är inte alls ovanligt att både jag och Tommy kommer hem med fruktansvärd huvudvärk. Huvudvärk över den aggressiva trafik och bilister som råder här i Umeå. Mest retar vi oss på de bilister som kör förbi vårt hus. Hastighetsskylten visar 70 km/h, men farten är många gånger långt över 110. Då får vi ont i huvudet. Det är ändå en väg Sandra måste gå över för att komma till sina kompisar. Och en väg våra hundar skulle kunna komma ut på om de smiter någon gång.

En annan sak som gör att vi får ont i huvudet är de som ligger bakom oss när vi ska svänga in till uppfarten till huset. Många gånger är det långa köer och vägen förbi vårt hus (70 km/h) används som omkörningssträcka. Många gånger har vi fått avbryta insvängningen mot huset då vi i backspegeln sett hur det kommer en blådåre bakifrån. Då får vi också ont i huvudet.

Att köra i Umeå kräver koncentration, bra humör och framför allt djupa andetag. Räkna till 10 baklänges och strunta i de som ligger bakom och tutar som idioter för att man kör 50 där det är skyltat – 50 km/h. Strunta i de som gör gester för att man har gjort något som man inte riktigt fattar vad det var som var fel.

Förra veckan mötte jag Sandra och en kompis i Hissjö. Jag hade handlat och var på väg hem och Sandra och hennes kompis var på väg över vägen till skolan. Jag bestämde mig för att vänta så att jag såg att de kom över vägen som de skulle. Där de gick över råder 50 km/h. INGEN stannade när de två barnen stod på övergångsstället. Jag tackar min lyckliga stjärna att båda är så väl ”inlärda” att de inte bara går ut på övergångsstället. Jag räknade till totalt 8 bilar som blåste förbi utan att stanna. Jag trodde det var lag på att stanna om någon vill gå över på övergångsställe, men tydligen gäller inte den lagen om det är barn. Då fick jag också ont i huvudet. Och det blev svart för ögonen av ilska. Samma dag hade polisen en övervakning vid alla skolor (där det är 30 km/h). Anledningen var att rektorer i Umeå larmat om att ingen följer de hastighetsbegränsningar som finns vid skolor och att de är rädda för barnens säkerhet. Övergångsstället där Sandra och hennes kompis skulle gå över ligger vid skolan.

Men ibland, mycket sällan men ibland, kan jag faktiskt förstå att folk ledsnar och kör fortare än skyltningen. En sådan gång var när de byggde om en vägsträcka mellan Umeå och Skellefteå (som jag kör 2 gånger per vecka). 3 kilometer innan vägarbetet skyltas vägen, en fin 90-väg, om till 30 km/h. 3 kilometer innan!!! Även om jag försöker hålla den hastigheten måste jag erkänna att även jag kör för fort sådana gånger! De gångerna fick jag också ont i huvudet!

En annan händelse jag också kan förstå är vägbygget på Västerslätt utanför Umeå (vi passerar där varje gång vi kör från/till vårt hus). Under en lång tid har vägen dragits om för vägbygge. Nu är den nya vägen öppnad. En ny fin väg. Men, skylten 30 km/h står fortfarande kvar. Trots att ingen arbetar längs den nya vägen. Varför???? Då får jag också ont i huvudet.

Förra veckan var jag på väg från min lägenhet i Skellefteå in till jobbet. Plötsligt upptäcker jag en kille på cykel som stannat MITT i vägen för att spänna om sina remmar till ryggsäcken. På andra sidan vägen står en bil parkerad, vilket gör att varken jag eller den mötande bilen kan trixa oss förbi killen. Han tar god tid på sig. Tittar bakåt mot mig och liksom säger med blicken ”tuta, du, om du vågar!”. Jag tutar inte. Jag hatar alla som ställer sig på tutan i tid och otid i Umeå. Mötande bilen tutar inte heller. I säkert 5 minuter står vi snällt och väntar på killen medan han i godan ro spänner om sina remmar. Då fick jag inte ont i huvudet. Jag konstaterade bara för mig själv, att om detta hade hänt i Umeå, hade inte killen klarat sig undan med att bara bli tutad på, han hade blivit nedslagen!

Den här veckan var jag på väg från jobbet till lägenheten i Skellefteå. Plötsligt, i bländande motljus, möter jag en cyklist. På fel sida av vägen, på väg rakt mot min bil. Han trampar på utan att göra minsta tendens att cykla in mot trottoarkanten (han låg nästan mitt ute i vägen), utan tendens att sakta ner och utan tendens att ha sett mig överhuvudtaget. Det var givetvis samma kille! Den här gången fick jag ont i huvudet. Jag kunde bara konstatera att blådårar kommer i alla dess former, cyklister som bilister.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s