Svininfluensa? Varsågod här får du hostmedicin!

18000000956 17, 2008

Jag har väl lite så där följt skriverierna i media inför den stundande svininfluensan. Jag är övertygad om att det här, precis som SARS och fågelinfluensan, har skrivits upp till otroliga proportioner för att sälja lösnummer av tidningar. Eftersom jag har astma och tillhör en av riskgrupperna har jag tänkt vaccinera mig, men jag har definitivt inte varit speciellt oroad för att bli smittad. Vi har ju sjukvård, det är väl bara att söka hjälp  om man blir sjuk!?

Så låg jag där, med hög feber, frossa, ont i hela kroppen, halsont, snuva och fruktansvärd huvudvärk. Och snabbt gick det. Lite ont i halsen, snuvig och ont i huvudet hade jag när vi satte oss i bussen för att åka från Örebro till Bromma och vidare till Umeå efter personaldagar. När jag kom hem gick det snabbt utför, hög feber, frossa och en otrolig smärta i hela kroppen!

Själv var jag också, Tommy och Sandra var i Östersund. Ja, ja tänkte jag. Blir jag sämre får jag väl i värsta fall ringa efter ambulans. För ta mig in till sjukhuset på eget bevåg var helt uteslutet – bara att ta sig upp på toaletten var fruktansvärt! Och att orka/kunna laga mat flera gånger per dag var uteslutet; jag åt dagens enda mål vid ett-tiden på dagen, sedan var energin bortblåst och jag blev liggande som ett kolli resten av dagen och natten.

Ungefär samtidigt som själva influensasymptomen började försvinna efter ett par dagar, fick jag svårt att andas. Det har hänt att jag någon gång fått uppsöka akuten vid förkylning på grund av att varken kortisontabletter eller astmamedicin hjälper, men det går år mellan gångerna. Och de problem jag fick med att andas nu var mycket, mycket värre. Snabbt fick jag ont i lungorna. Det högg ont för varje andetag och efter att kämpa så hårt för att få luft överhuvudtaget fick jag dessutom ”träningsvärk” i lungorna. Att sova går inte. Hela kroppen skriker ”somna inte, du kvävs”! Och trots ”vana” av astmaanfall är paniken nära när man vaknar efter en-två timmars sömn och inte får någon luft.

Jag höll ut i två dygn sedan ringde jag sjukvårdsupplysningen. Hon jag pratade med blev orolig för det lät precis som svininfluensan och med så svåra problem att andas lät det akut. Det val jag fick var; åk in på akuten eller vänta till morgonen och åk till hälsocentralen på akuttid. Jag valde, tyvärr, att vänta tills morgonen.

På morgonen ringde jag hälsocentralens akutnummer och fick prata med en sjuksköterska som genast sa till mig att åka in. Jag skulle få en tid kl.09.00, ”Men vänta inte, sa hon. Åk på en gång!” Så jag åkte på en gång. Och blev hänvisad till väntrummet där jag fick sitta i över en timme (bland alla andra väntande) och försöka andas så gott det gick.

Inne hos läkaren konstaterade han att jag nog borde ha behandlats som tänkbar svininfluensapatient och fick därför byta till ett ”isoleringsrum”. Där fick jag vänta ytterligare innan en sköterska kom med full månlandningsutrustning – skyddskläder, handskar, ögonskydd, munskydd etc. Och jag fick sätta på mig munskydd. Hon tog blodprov och kollade syremättnaden. ”Jag är här för att jag har väldigt svårt att andas”, flämtade jag fram. ”Ja, Ja, svarade hon, men nu är det procedur som gäller”. Jag är helt övertygad om att jag hade kunnat kvävts där och då och hon hade ändå väntat med att göra något till dess att proverna var klara.

Efter ännu en väntan kom läkaren tillbaka. Eftersom jag inte kommit in när jag insjuknade kunde de utifrån provet bara se att jag hade någon form av influensa, inte vilken. Vilket jag sket fullständigt i! Jag förklarade igen att jag inte kunde andas (och hur tung min andning var och hur det rosslade i halsen borde ha hörts lång väg), att varken astmamedicin eller kortison hjälpte och att jag vill ha hjälp nu!!! Läkaren lade bekymrat huvudet på sned och svarade: ”Jaha… Jag ska skriva ut lite hostmedicin till dig”.
Jag trodde inte mina öron. Jag var där som astmatiker med tänkbar svininfluensa och med uppenbara svårigheter att överhuvudtaget andas och jag blir erbjuden hostmedicin. Tjurig som jag är tänkte jag bara ”Ja, om jag håller på att kvävas ska jag tänka på att ta hostmedicinen innan”! Och så åkte jag hem igen.

Idag, över en vecka sedan jag sökte hjälp, kan jag andas någorlunda normalt utan överdosering av kortison och astmamedicin. Jag blir fortfarande andfådd bara jag går 100 meter, men det är äntligen på rätt väg. Och inte är det då tack vare hostmedicinen! Men lite lustigt är det; de varnar riskgrupper för hur allvarlig svininfluensan kan vara och vikten av att söka hjälp om man får svårt att andas. Men när man gör det, då är den enda hjälpen man får -HOSTMEDICIN!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s