Tagen på bar gärning!

90000001128 17, 2008

Då och då är plötsligt Tilly svart.
Första gången trodde vi att det berodde på den svarta tuschpennan som Tilly bitit sönder. Men efter det har hon dykt upp flera gånger utan att vi hittat någon förklaring till hur hon fått svarta fläckar på kroppen. Nu har vi fått svar på våra funderingar! Tilly har nämligen hittat en något annorlunda koja att mysa i:

tilly

Annonser

Jag älskar hösten!

26000000903 17, 2008

Jag har alltid älskat  hösten! Och framför allt hösten i Norrland! Alla underbara färger i naturen.

Det behövs inga ord, kolla in bildspelet här:  http://www.vk.se/Article.jsp?article=303645

De bilderna säger allt!!!

Sedan min syster fick barn har jag haft en stående förfrågan från pappa att köpa en napp som det står Skellefteå AIK på.
Under en ganska lång tid har jag glömt, inte hunnit, inte hittat affären i Skellefteå som säljer SAIK-prylar.

Men i veckan blev det gjort! Dessutom hittade jag tatueringar (till Sandra) och kalsonger som det står Skellefteå AIK på resåren. Problemet är bara att Tommy alltid hållit på Brynäs (varför kan jag för mitt liv inte förstå!).

Så vad gör man för att tvinga Tommy att bära kalsonger som det står Skellefteå AIK på?
I går eftermiddag när jag kom hem från Skellefteå smög jag upp till sovrummet, tömde hela hans låda med kalsonger och gömde dem på än så länge hemligt ställe. Och så lade jag dit de två kalsongerna inhandlade i Skellefteå.

I morse väckte Tommy mig på ett ganska bryskt sätt för att få veta vart alla hans kalsonger tagit vägen. Och varför låg det två kalsonger som det stod Skellefteå AIK på i hans låda??? Givetvis vägrade jag att svara och somnade om.

När jag kom ner för att göra frukost upptäckte jag att det är slut på ägg. Så jag skickade ett SMS till Tommy för att be honom köpa ägg till frukosten i morgon. Men, jag kunde inte låta bli att retas lite. I samma SMS skrev jag också följande:

”Vad är det som kännetecknar ett äkta SAIK-fans?
Svar: Han bär till och med kalsonger som det står Skellefteå AIK på!”

Jag fick aldrig något svar på mitt SMS. Och om han köper ägg i eftermiddag återstår att se!

Jag har väl lite så där följt skriverierna i media inför den stundande svininfluensan. Jag är övertygad om att det här, precis som SARS och fågelinfluensan, har skrivits upp till otroliga proportioner för att sälja lösnummer av tidningar. Eftersom jag har astma och tillhör en av riskgrupperna har jag tänkt vaccinera mig, men jag har definitivt inte varit speciellt oroad för att bli smittad. Vi har ju sjukvård, det är väl bara att söka hjälp  om man blir sjuk!?

Så låg jag där, med hög feber, frossa, ont i hela kroppen, halsont, snuva och fruktansvärd huvudvärk. Och snabbt gick det. Lite ont i halsen, snuvig och ont i huvudet hade jag när vi satte oss i bussen för att åka från Örebro till Bromma och vidare till Umeå efter personaldagar. När jag kom hem gick det snabbt utför, hög feber, frossa och en otrolig smärta i hela kroppen!

Själv var jag också, Tommy och Sandra var i Östersund. Ja, ja tänkte jag. Blir jag sämre får jag väl i värsta fall ringa efter ambulans. För ta mig in till sjukhuset på eget bevåg var helt uteslutet – bara att ta sig upp på toaletten var fruktansvärt! Och att orka/kunna laga mat flera gånger per dag var uteslutet; jag åt dagens enda mål vid ett-tiden på dagen, sedan var energin bortblåst och jag blev liggande som ett kolli resten av dagen och natten.

Ungefär samtidigt som själva influensasymptomen började försvinna efter ett par dagar, fick jag svårt att andas. Det har hänt att jag någon gång fått uppsöka akuten vid förkylning på grund av att varken kortisontabletter eller astmamedicin hjälper, men det går år mellan gångerna. Och de problem jag fick med att andas nu var mycket, mycket värre. Snabbt fick jag ont i lungorna. Det högg ont för varje andetag och efter att kämpa så hårt för att få luft överhuvudtaget fick jag dessutom ”träningsvärk” i lungorna. Att sova går inte. Hela kroppen skriker ”somna inte, du kvävs”! Och trots ”vana” av astmaanfall är paniken nära när man vaknar efter en-två timmars sömn och inte får någon luft.

Jag höll ut i två dygn sedan ringde jag sjukvårdsupplysningen. Hon jag pratade med blev orolig för det lät precis som svininfluensan och med så svåra problem att andas lät det akut. Det val jag fick var; åk in på akuten eller vänta till morgonen och åk till hälsocentralen på akuttid. Jag valde, tyvärr, att vänta tills morgonen.

På morgonen ringde jag hälsocentralens akutnummer och fick prata med en sjuksköterska som genast sa till mig att åka in. Jag skulle få en tid kl.09.00, ”Men vänta inte, sa hon. Åk på en gång!” Så jag åkte på en gång. Och blev hänvisad till väntrummet där jag fick sitta i över en timme (bland alla andra väntande) och försöka andas så gott det gick.

Inne hos läkaren konstaterade han att jag nog borde ha behandlats som tänkbar svininfluensapatient och fick därför byta till ett ”isoleringsrum”. Där fick jag vänta ytterligare innan en sköterska kom med full månlandningsutrustning – skyddskläder, handskar, ögonskydd, munskydd etc. Och jag fick sätta på mig munskydd. Hon tog blodprov och kollade syremättnaden. ”Jag är här för att jag har väldigt svårt att andas”, flämtade jag fram. ”Ja, Ja, svarade hon, men nu är det procedur som gäller”. Jag är helt övertygad om att jag hade kunnat kvävts där och då och hon hade ändå väntat med att göra något till dess att proverna var klara.

Efter ännu en väntan kom läkaren tillbaka. Eftersom jag inte kommit in när jag insjuknade kunde de utifrån provet bara se att jag hade någon form av influensa, inte vilken. Vilket jag sket fullständigt i! Jag förklarade igen att jag inte kunde andas (och hur tung min andning var och hur det rosslade i halsen borde ha hörts lång väg), att varken astmamedicin eller kortison hjälpte och att jag vill ha hjälp nu!!! Läkaren lade bekymrat huvudet på sned och svarade: ”Jaha… Jag ska skriva ut lite hostmedicin till dig”.
Jag trodde inte mina öron. Jag var där som astmatiker med tänkbar svininfluensa och med uppenbara svårigheter att överhuvudtaget andas och jag blir erbjuden hostmedicin. Tjurig som jag är tänkte jag bara ”Ja, om jag håller på att kvävas ska jag tänka på att ta hostmedicinen innan”! Och så åkte jag hem igen.

Idag, över en vecka sedan jag sökte hjälp, kan jag andas någorlunda normalt utan överdosering av kortison och astmamedicin. Jag blir fortfarande andfådd bara jag går 100 meter, men det är äntligen på rätt väg. Och inte är det då tack vare hostmedicinen! Men lite lustigt är det; de varnar riskgrupper för hur allvarlig svininfluensan kan vara och vikten av att söka hjälp om man får svårt att andas. Men när man gör det, då är den enda hjälpen man får -HOSTMEDICIN!

Vilken är den mystiska flaggan?

26000000842 17, 2008

Vi har fått frågor om vad det är för mystisk flagga som hänger på vår husvägg. Den som är blå, vit och grön med ett svart sigill i mitten.

(bild kommer, bara det slutar regna någon gång!)

Vi svarar bara:
Det blå står för den stora blå himlen
Det vita symboliserar de snöklädda vita fjällen
Det gröna visar de gröna ängarna och skogarna

JAMTLAND, JAMTLAND, JAMT OCH STANDUT!

I blådårarnas paradis…

26000000832 17, 2008

Jag har gjort det tidigare – klagat på trafiken här i Umeå.

Det är inte alls ovanligt att både jag och Tommy kommer hem med fruktansvärd huvudvärk. Huvudvärk över den aggressiva trafik och bilister som råder här i Umeå. Mest retar vi oss på de bilister som kör förbi vårt hus. Hastighetsskylten visar 70 km/h, men farten är många gånger långt över 110. Då får vi ont i huvudet. Det är ändå en väg Sandra måste gå över för att komma till sina kompisar. Och en väg våra hundar skulle kunna komma ut på om de smiter någon gång.

En annan sak som gör att vi får ont i huvudet är de som ligger bakom oss när vi ska svänga in till uppfarten till huset. Många gånger är det långa köer och vägen förbi vårt hus (70 km/h) används som omkörningssträcka. Många gånger har vi fått avbryta insvängningen mot huset då vi i backspegeln sett hur det kommer en blådåre bakifrån. Då får vi också ont i huvudet.

Att köra i Umeå kräver koncentration, bra humör och framför allt djupa andetag. Räkna till 10 baklänges och strunta i de som ligger bakom och tutar som idioter för att man kör 50 där det är skyltat – 50 km/h. Strunta i de som gör gester för att man har gjort något som man inte riktigt fattar vad det var som var fel.

Förra veckan mötte jag Sandra och en kompis i Hissjö. Jag hade handlat och var på väg hem och Sandra och hennes kompis var på väg över vägen till skolan. Jag bestämde mig för att vänta så att jag såg att de kom över vägen som de skulle. Där de gick över råder 50 km/h. INGEN stannade när de två barnen stod på övergångsstället. Jag tackar min lyckliga stjärna att båda är så väl ”inlärda” att de inte bara går ut på övergångsstället. Jag räknade till totalt 8 bilar som blåste förbi utan att stanna. Jag trodde det var lag på att stanna om någon vill gå över på övergångsställe, men tydligen gäller inte den lagen om det är barn. Då fick jag också ont i huvudet. Och det blev svart för ögonen av ilska. Samma dag hade polisen en övervakning vid alla skolor (där det är 30 km/h). Anledningen var att rektorer i Umeå larmat om att ingen följer de hastighetsbegränsningar som finns vid skolor och att de är rädda för barnens säkerhet. Övergångsstället där Sandra och hennes kompis skulle gå över ligger vid skolan.

Men ibland, mycket sällan men ibland, kan jag faktiskt förstå att folk ledsnar och kör fortare än skyltningen. En sådan gång var när de byggde om en vägsträcka mellan Umeå och Skellefteå (som jag kör 2 gånger per vecka). 3 kilometer innan vägarbetet skyltas vägen, en fin 90-väg, om till 30 km/h. 3 kilometer innan!!! Även om jag försöker hålla den hastigheten måste jag erkänna att även jag kör för fort sådana gånger! De gångerna fick jag också ont i huvudet!

En annan händelse jag också kan förstå är vägbygget på Västerslätt utanför Umeå (vi passerar där varje gång vi kör från/till vårt hus). Under en lång tid har vägen dragits om för vägbygge. Nu är den nya vägen öppnad. En ny fin väg. Men, skylten 30 km/h står fortfarande kvar. Trots att ingen arbetar längs den nya vägen. Varför???? Då får jag också ont i huvudet.

Förra veckan var jag på väg från min lägenhet i Skellefteå in till jobbet. Plötsligt upptäcker jag en kille på cykel som stannat MITT i vägen för att spänna om sina remmar till ryggsäcken. På andra sidan vägen står en bil parkerad, vilket gör att varken jag eller den mötande bilen kan trixa oss förbi killen. Han tar god tid på sig. Tittar bakåt mot mig och liksom säger med blicken ”tuta, du, om du vågar!”. Jag tutar inte. Jag hatar alla som ställer sig på tutan i tid och otid i Umeå. Mötande bilen tutar inte heller. I säkert 5 minuter står vi snällt och väntar på killen medan han i godan ro spänner om sina remmar. Då fick jag inte ont i huvudet. Jag konstaterade bara för mig själv, att om detta hade hänt i Umeå, hade inte killen klarat sig undan med att bara bli tutad på, han hade blivit nedslagen!

Den här veckan var jag på väg från jobbet till lägenheten i Skellefteå. Plötsligt, i bländande motljus, möter jag en cyklist. På fel sida av vägen, på väg rakt mot min bil. Han trampar på utan att göra minsta tendens att cykla in mot trottoarkanten (han låg nästan mitt ute i vägen), utan tendens att sakta ner och utan tendens att ha sett mig överhuvudtaget. Det var givetvis samma kille! Den här gången fick jag ont i huvudet. Jag kunde bara konstatera att blådårar kommer i alla dess former, cyklister som bilister.

När hjärnan inte hänger med…

11000000816 17, 2008

Jag var sååå trött!
Jag blir alltid hämtad vid 5-tiden på morgonen när jag ska ut på tjänsteresa, vilket också innebär att stiga upp vid 4-tiden. Det kanske inte låter så hemskt, men för en inbiten nattuggla som jag är det fruktansvärt. För jag klarar aldrig av att gå och lägga mig i vettig tid kvällen innan.

Hela dagen fick jag bita ihop för att inte gäspa högt. Och efter lunch går jag alltid in i ”paltkoma” och hamnar i något tillstånd av hjärndödhet. På eftermiddagen checkade jag in på hotellet, åt middag – och kunde, hur jag än bad mig åt, inte somna.

Jag har bott på samma hotell flera gånger tidigare och alltid blivit störd av tunnelbanan som går rätt under hotellet. Så den här gången tänkte jag be om att få byta rum om jag hamnade på första våningen. Därför blev jag jätteglad när jag fick ett rum på 5:e våningen. Bara för att upptäcka att antalet våningar inte spelar någon roll. Precis vartenda tåg hördes. Klockan var kvart över ett på natten när jag kollade klockan sista gången. Och efter det kunde jag ändå inte somna eftersom det var fruktansvärt varmt i rummet, trots avstängt element.

Dagen efter gick jag bokstavligen i dvala. Hela dagen.

På eftermiddagen åkte jag ut till Arlanda. Jag lämnade in min väska och gick på toaletten. Total rutin. På väg upp mot säkerhetskontrollen kollade jag vilken gate jag skulle till.
17.15 Åre Östersund gate 33.

Satte mig vid gaten och väntade. När personalen ropade ut ombordstigningen till Östersund, ställde jag mig i kön. Ren rutin.
Väl i kön upptäckte jag en gammal bekant. ”Jaha”, tänkte jag, ”ska han till Umeå?”

Då vaknade lyckligtvis hjärnan till liv igen. På ren rutin och utan hjärnverksamhet satt jag vid flyget till fel stad. Diskret drog jag mig ur kön och ilade mot den rätta gaten och flyget till Umeå. Tack och lov slapp jag göra bort mig totalt (igen) och bli upptäckt när jag var på väg genom gaten. Det hade varit ännu pinsammare än den gången som jag, också på ren rutin, försökte intala incheckningspersonalen att jag visst skulle till Östersund och visst hade en biljett dit, trots att det inte gick fler flyg dit den kvällen ( jag skulle till Umeå den gången också!)

Nu kan det ju verka som att allt tokigt händer mig på en flygplats. Men det beror nog på att jag tillbringar så mycket tid just på flygplatser och flygplan. Jag drar inga speciella växlar på det. Nu sitter jag här och bara undrar hur sjutton min hjärnverksamhet ska fungera senare i veckan. Jag ska nämligen tillbaka till Stockholm över dagen i övermorgon. Med hämtning kl.05.00!

Tilly ordnade eget party!

2000000809 17, 2008

Vi har precis kommit hem från Storsjöyran. Tre dagar med musik och fest. Och akut sjuk hund med veterinärbesök som följd.

Sent på fredag kväll märkte vi att Tilly hade ont i munnen. Alla försök med att öppna hennes mun för att titta, resulterade i att hon skrek rakt ut. Vi var ganska övertygade om att det fastnat en sticka eller liknande mellan någon tand. På lördag morgon hade det inte blivit bättre och Tommy fick fortfarande inte titta i munnen. Så han tog Tilly och åkte till jourveterinären. Vi vet fortfarande inte vad som var fel, men enligt blodprovet har Tilly en inflammation i munnen, troligtvis käken. Trots en lugnande spruta och dubbla doser bedövning var det svårt för veterinären att se helt klart (eftersom Tilly fortfarande protesterade i högan sky), men hon tyckte att det såg bra ut både i munnen och svalget. Ordination: antibiotika i 8 dagar och fortsatt utredning om det inte gått över efter helgen.

Lite orolig blir man ju, tänk om det är något jättefel på stackars Tilly. Vi dividerade hit och dit om vi verkligen vågade lämna henne med de andra hundarna och ta en tur in till stan och tivolit. Till slut åkte vi. Hon var ju både lugnad och bedövad, så vi resonerade som så att hon borde sova som en stock!

Trodde vi! För när katterna var borta dansade råttan bokstavligen på bordet! (Och det är heller inte första gången, vi har tagit Tilly på bar gärning uppe på köksbordet många gånger!)

När vi är hos mina föräldrar (som är väldigt rädda om sina möbler och andra saker) stänger vi av ett rum för hundarna genom att ganska invecklat använda gröna kompostgrindar (vi har några utbrytare i familjen). Trots det lyckades Tilly på något sätt ta sig ut samtidigt som hon stängde till för de andra. Och då började partyt! Sandras stooora lösgodispåse inklusive sega kolor med papper på åts upp, lika så det lilla lager av  två påsar brända mandlar och en påse nötter som jag tänkt ta med till Umeå. Det lustiga var att alla påsarna och de väldigt fint avskalade papperen från kolorna låg snyggt och prydligt framför kompostgrinden. Och framför de andra hundarna, utom räckhåll. De måste ha varit galna av avundsjuka!

Mindre lustigt var att benet från en karrékotlett som vi idiotiskt nog glömt kvar på en tallrik på vardagsrumsbordet också var borta! Tommy försökte lugna mig med att Mozart, Plutos pappa, alltid ät fläskben. Men han åkte snabbt och köpte sparris och matolja som Tilly gladligen stoppade i sin jätterunda mage. Framför mig såg jag nya besök hos veterinären och alla de skador som benet skulle kunna ställa till med. Men, det gick bra. Benet kom ut på promenaden på söndagsmorgonen. Och nästa gång får vi försöka hitta på någon ny klurig konstruktion som håller Tilly inne! Och smärtan i munnen? Tja, hon åt som sagt flera sega kolor och efter det verkar allt vara bra igen. Vette sjutton vad som var fel, men ont har hon i alla fall inte längre.

Här finns kreativiteten!

24000000735 17, 2008

Det sägs ju att barn ska ha tråkigt ibland också. Att man inte bara ska servera dem saker att göra hela tiden. För, ur tristessen kommer kreativiteten fram. Ja, här är det ju ingen risk att vi serverar aktiviteter på fat, vi har fullt upp med att måla huset. Så Sandra har nog haft ganska tråkigt ibland. Och det var då hon kom med den briljanta idén – hon skulle öppna ett loppis!

Sandra samlade raskt ihop saker från sitt rum (efter godkännande från oss så klart) som hon kände att hon inte ville ha kvar. Tommy hjälpte till att göra och sätta upp en skylt om loppis vid vägkanten.

Det gick en halvtimme. Jag, som målade hus, kikade fram då och då för att se hur det gick – och jo, Sandra med kompis satt vid bordet. Förväntansfulla. Nästa gång jag kikade fram var de båda bortblåsta. Under dagen kom en granne på besök för att handla. Det visade sig att Sandra gått runt och delat ut lappar till våra fyra grannar (varav 2 är bortresta) för att berätta om sitt loppis och att de var välkomna dit för att handla. Raskt tjänade hon 10 kronor.

Nästa dag berättade Sandra för Tommy att hon minsann ville ha två skyltar till. En som lite tidigare förberedde på att det var loppis och en skylt från andra hållet så att även de som kom från Umehållet såg att hon hade loppis. Jag kan väl erkänna att jag och Tommy suckade lite över ”extrauppgiften” eftersom vi aldrig trodde att någon skulle stanna. Men vi fick fel. Två besökare fick Sandra under dagen. Den första steg inte ens ut ur bilen när de såg det uppställda bordet med leksaker på. De var ute efter möbler, så när de åkt iväg sprang Sandra in och hämtade en gammal stol från källaren. Nästa besökare kom i sällskap med sin lilla son och handlade faktiskt.

IMG_0230

Hur det går med loppisen får vi se, det har regnat de senaste dagarna och ska jag vara helt ärlig så har hon tappat intresset nu. Men, hon hittade i alla fall på något ”vettigt” att göra under två dagar. Kanske blir hon en affärsman när hon blir stor?!

Allrummet klart

24000000723 17, 2008

Så var det dags för ett ”färdigt” rum till (det saknas som vanligt lister och den här gången också en del av det nya taket som inte är på plats ännu)!

Så här såg det ut innan:

DSC_0001

DSC_0003

Och så här blev det efter:

DSC_0057

DSC_0058